Idag firades julafton... med ett något reducerat klassiskt julbord som kompletterats med sedvanliga glass och jordgubbar... Skumt, typ inte riktigt på riktigt, men utan kottarna över jul kändes det som det var lika bra att till dessa knastrande -16 grader lägga upp en julklappsjakt hemma...
Jag tror minsann det blev någon variant av succé... Tänkte att man själv hade dom längsta timmarna i sitt heeeela liv i väntan på dan-före-dan-före-dan-före-doppare-jävla-väntan...
Hur-som-helst så var det två nyfikna skattjägare som efter några minuters letande började tigga ledtrådar... och som en ibland någorlunda vek far delade man plikttroget med sig om vad jag visste... Inte för mycket, inte för lite, men lagom för att hålla upp deras tålamod och iver. Inte köket, stort paket, inte förråden, inte i andra paket osv... Ni fattar!
Lycka har riktigt långa ansikten och hoppar frustrerat jämfota... Sen vill lycka nästan gråta en skvätt och kramas! Känslorna sprudlade när den yngsta försökte maska för den äldsta vad som fanns i blickfånget, ett så stort paket... i mitt rum! Så summeras bäst reaktionen när barnen nya hittade paketen "under sina sängar"!
Cyklar, väl paketerade och inskjutna i gömman så pass diskret att dom faktiskt legat där i veckor utan minsta lilla notis eller reaktion!
Att dom inte får hojarna monterade förens längre framåt takdropp verkade påverka föga! Glädjen sken som en sol i vintermörkret! och personlligen blir jag lycklig bara av att få förmedla något till mina små medmänniskor... visserligen som i detta fall ren materiell lycka, men ändå... Att ge är fan inte så pjåkigt! Dessutom slapp man ju glida upp i topp på listan över världens värsta farsor, kan man väl enkelt konstatera...
Så jag blir glad och faktiskt stolt över det som sker samtidigt som jag ärligt inte vet om det var klappjakten eller julmaten innan, tillsammans med med dessa två pirriga töser, som var det bästa... och jag känner så här: varför välja?
Jag bäddar om tjejerna lite extra när dom somnat med sina julklappar... Jag lägger mig "as happy as ever", euforisk och påtagligt påverkad... Riktigt nöjd, även fast det känns så konstigt att fira julafton så här några dagar innan... Jag blundar och tänker, det här är helt OK... befriande att ännu några förpliktigande strukturer töjts till att ändå bli OK... för det är ju så livet verkar vara... lr hur?
Ace "Spaceman" Frehley ger inte publiken mycket... 1:45 minuters väntan efter givna 21:00 kliver han upp på scen trött... Ljudet kasst, sången inte uppvärmd... Jag skakar lite på huvudet och inte ens öppnande Rocket Ride och Parasite tycks kunna sätta mig i eld och lågor!
Det känns tamt och omotiverat... den känsla som egentligen är allt för en artist som Ace verkar inte heller infinna sig... Först när odödliga Rock soldiers (biografi om Ace själv, skriven av Chip Taylor) håller på att spåra ut i ett falsarium av skitsång och otakt händer det något... Publiken sjunger plikttroget med innan låten drar igång på nytt och kanske var det något som hände i de blickar bandet utväxlade med varandra för efter det verkar bandet rycka upp sig...
Rock soldiers är kanske en av de bästa biografiska låtar som gjorts och det svider därför att den inte genomförs med bättre precition!
Spelningen artar sig därefter och Kissdängorna ger pojkdrömmaren vad jag vill ha! Bästa låt är kanske New York Groove, Rip it out och Cold gin... Inte helt oväntat, men speeding back to my baby funkar även den... Saknar guldkornet A Little Below the Angels från nya plattan, men får en helt OK version av Sister från samma album! Med en keyboard hade jag även listat gamla Frehley's comet-dängor, för dessa var för få... Inte ens Into the night... Jaja!
Kändistätt värre med bl a Nicke Andersson, Dregen, Conny Bloom och stenhårde Andy McCoy... Men största stjärnan för kvällen är faktiskt Ace trummis som förutom ett klockrent trumspel bjuder på en sånginsats som heter duga där alla Paul Stanleys höga toner sitter som gjutna...
Betyget är ungefär första halvan skit och andra magisk och ger inte mer än PP (av 5 möjliga)... Och jag körs hem av Dala genom natten och föundras över att denna ikon inte kan motivera större spelglädje två spelningar in på europa-turnén. Skumt... lr hur?
Vi startar med att konstatera att jag är Per... Om jag ska beskriva mig själv får det bli enligt följande... Jag är en tokrak social överlevare med nära till skratt och flum-flum. Arbetar helst, eftersom man måste, i gränslandet mellan bygg och IT... Jag trivs med jobb, fritid och familj!
Jag är nyfiken på sånt jag inte förstår eller sådant som logiskt kan förklaras... Jag är far till två underbara tjejer.
Musikälskare i kategorin rock, från opluggat till stenhårt... Fotboll är bäst i blårandigt! En sak till... Stå inte still i leden, stå ut!
