Befinner mig just nu i en ny situation i livet. Ett nytt kapitel kan man kanske säga. Separerad sen länge och nyskiljd sen nyss. Säsongsless sen länge och ljustörstande som få. Sliten i kroppen även fast besiktningen på jobbets årliga kontroll visade annat. Jag är lite less kan man lätt säga... Otålig!
Jag är inte det minsta less på livet, det krävs mer än så *L*. Inte heller på jobbet även fast det tar sin utkrävda energi. Jag är inte less på något speciellt påtagligt sätt annat än att jag är så attans trött. Trött på dom som gnäller. Trött på dom som inte tar ansvar. Trött på alla jävlar som bara trampar vatten... och det är där problemet finns, jag kanske är en av dom.
Det kanske låter lite hårt, men jag har inte den energin över till att ödsla... inte ens på mig själv!
Det enda som prioriteras just nu är mina allra närmaste... Dom jag månar om...Det är lite det som är både knaset och befrielsen. Arbete börjar själv. Det är ett motto som jag mer lr mindre adopterat... Arbete börjar självklart själv, det finns ingen annan som tar det beslutet åt dig.... och jag försöker verkligen att hitta kanaler att lägga min energi på så att det ger något nytt för mig.
Jag behöver nya infall, nya utmaningar. Nya mönster att leva i... inte ett nytt liv, typ bara räta ut vägen. Jag behöver nog även till och med nya prioriteringar framledes... Det är min slutsats, och när jag låter tanken landa ger det mig mod. En ny typ av kraft. En utmaning kanske...
Jag kommer minska på andelen konserter jag går på t ex, det enda som kommer locka riktigt är ett ev kommande Faith No More-gig samt möjligen någon kortare festivalutflykt... Mindre ska ge bättre kvalité i upplevelse. Kanske är det till och med så att jag drar ner på fotbollen. Har inte bestämt mig riktigt vad det gäller den, faktiskt, men det lutar åt det hållet oxå. Mindre i deta avseende påverkar inte det minsta kvalité i upplevelse... Kanske tvärt om då serie-lunken inte finns som vägval... Men ärligt... jag vet inte hur jag gör... Men prioriteringarna ska ses över...
Varför? Jag vill ge tid åt annat. Framförallt mig själv...
Jag vill skapa tid att pröva för mig nya saker men även att kunna ta ett kliv till en ny nivå, typ... Som att få färdigt allt vad gäller sommarstugan. Lyckas komma iväg till andra sidan jorden med mina döttrar så dom får uppleva något annat. Greppa penseln och låta våren sätta prägeln (kanske till och med så pass mycket så att syrrans färgskalor blir naglade i något verk)... Nu låter det som man presterar underverk med penseln. Så är det inte, definitivt inte, men lik förbannat är det något estetiskt man kastar ur sig. Något som oavsett skick reflekterar en del av sig själv.
Jag vet inte riktigt, men på något sätt bryta in lite nya "rum" att verka i... För struktur finns det i vissa avseenden. Ni som känner mig ler nog snett åt formuleringen... Struktur för mig är inte ett pedantiskt ordnat hem... Jag ska däremot tömma min renoveringsfond och göra om i nårga rum hemma, det är på tiden. Casandras rum står först på tur, hennes rum som idag är en katastrof som blandar Nalle Puh med total smaklöshet och slitage måste lyftas till att vara någonstans att vara. Sen ska vardagsrum och sovrum få en omgång innan jag tömmer det jävla förråd som sprängfyllt överfaller mig med bra-att-ha-saker och annan bråte varje gång man gläntar på dörren.
Jag ska göra allt detta med medvetenheten om att ge utrymme för luft... Just d... luft!
Det låter som ni redan nu satt fingret på varför jag är trött... Men så är det inte. Jag kan sätta planer, en eller fler, men jag är realist. Jag har inte bråttom. Jag kan omprioritera. Jag kan omvärdera. Jag gör det hela tiden... Jag funkar så att jag vill ha en karta (lr fler) för i vilken ordning saker görs, dessa kartor behöver inte stå i konflikt mot varandra utan bidrar alla till att jag kan göra lite här och lite där...
Det är här jag samtidigt behöver skärpa mig... på jobbet agerar jag ditinkt och det är det som jag ska ta med mig hem som erfarenhet från min arbetsplats. Från musiken ska jag ta med harmonier, rätt riktad energi och kaos utlagt i kontrollerade mönster där spontanitet och glädje är kryddan... Från fotbollen tar jag med vilja och kamp. Från min förra relation ansvar och medvetenhet om att allt inte är värt att försvaras... det kostar för mycket energi helt enkelt.
Hänger ni med? Jag kan alltså sammantaget sammantaget hitta en annan, mer renodlad, väg framledes... ala Kung-fu legenden typ... hahaha... Äh, det är mer något mentalt jävla pussel som inte på något sätt är en kompromisslös historia (där inget får lr kan påverka) jag menar, det handlar bara om en befriande tanke där jag kompromisslöst har alla förutsättningar att skapa vad fan jag vill av var jag är just nu...
Det är så otroligt skönt att veta!
Det enda jag saknar nu är våren... Lite ljus att ladda kroppen med, lite ljus som skapar grönska att froda sinnet i. Fan, jag måste vattna blommorna (tänker jag och vet samtidigt att det egoistiskt finns mig själv att både vattna och för all del gödsla)...
Jag börjar le. Jag börjar undra vad fan jag babblar om... Jag kommer växa så det knakar... Fy fan vad klyschigt det blev... Jag lägger av att skriva nu... Somnade till De 12 apornas armé strax efter halv tio... en riktigt schysst rulle som jag gärna sett igen...
Jag borde därför inte satt mig här vid tangentbordet när jag vaknade utan ge mig själv den vila jag trånat om högre upp i detta inlägg... lr hur?
:P
