Varje dag mina små blir lite större blir jag mycket större. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men så är det! På samma sätt har jag vuxit sista månaderna med att hittat in med sporadisk kontakt med mina kusiner... eller åtminstone några av dom... Jag är innerligt glad över det.

Spridda över hela landet har dom funnits där. Som "sovande celler" redo att koppla ihop en släkt som i många fall är splittrad. Jag hoppas verkligen att det blir mer än sporadisk kontakt. Oavsett vi vuxit upp med vad som kan kallas gemensamhet eller ej så har dom påverkat mig... Musiksmaken, självständigheten, lite galenskap i associationsförmågan, envisheten och små beteenden som inte bara är en slump.

Kanske är det min önskan om att kunna länka i nåt större, typ visa mina tjejer att det finns fler i släkten... i det här avseendet är det kanske bara just vilja, men det gör mig föga (om det skulle vara så)... Jag är som jag är, dom som dom är och av allt jag märkt av hitills har jag bara gott att säga... Fan, vad kul... lr hur?

:P