Ville bara slänga iväg ett litet citat från en vän till mig... kanske en av dom bästa jag har... låt oss kalla honom M... Han har haft ett jobbigt år hittills... separation, en jobbig jävla separation och massor med strul kring CSN och annat... VI var några polare som försökte limma ihop honom när han själv var, som han uttryckte det,  "hel som en trasmatta"... Smaka på formuleringen... Det är ett fantastiskt uttryck, som passar så jäkla bra när man lyckats bryta sig loss, men fortfarande har allt inombords att ta hand om. 

Jag måste medge att killen har rätt... man limmar inte ihop mattor. Utan mattor knyter man ihop, åtminstonde dom finare varianterna. Så våran draghjälp är inget annat än just draghjälp... man kan säga att om vi bär fram trådarna, dvs visar på möjligheterna så får han likt förbannat själv knyta ihop dom som han vill... och jag tror han måste göra det själv för att visa för sig själv att han kan...

Jag tror att han kommit en bit på vägen nu... det känns verkligen så... och vad som är bättre är att han har en självknytande persisk matta att vila sig på framöver... och det finns stor glädje i att se hans återupprättelse... man har typ en annan kompis, han en annan självkänsla... och det kom in via hans trasmatta... är inte det lustigt så säg... Tror på den styrka som finns kvar när allt känns hopplöst, för den finns där. Det gäller bara att lyckas mobilisera den rätt... det vet alla som varit där, lr hur?

:P