Thåström, är tillbax! Thåström är på plats, även denna gång med en skrämmande närvaro. Med en ångest i hans hjärtskärande röst som kan få Essinge-broar att flytta sig... Skebokvarnsvägen 209 adresseras genast till hjärtat, men även rakt in i pannbenet... Gatunummret i skivans titel är uppväxtadressen och plattan kopplar ihop Thåströms upplevelser kring platser och personligheter. Ändå känns den inte ångande av energi. Inte någonstans... Ändå är plattan bra... till och med riktigt bra...
 
Kanske är det så att ångest och bitterhet alltid kommer att förknippas med åldrande... Kanske är det så att livets väg kantas av för många erfarenheter som spelas ut mot varandra. Plattan förmedlar ändå en stark känsla och till viss del empati för att varje plats och livsperiod har sina beröringspunkter.

Jag fångas in till Thåströms ibland förvirrade och ibland förföriska auktustiska bakgrund, jag rivs upp med små kraftfulla förstärkta partier där elgitarren skvätter syrlighet. För det är inte ilska. Det är inte köttets lustar som förmedlas... däremot en obehaglig känsla av att man nått en mittpunkt i livet, där det är svårt att balansera vad som varit och vad som komma skall...

Där en av frontfigurerna bakom KSMB, Micke Alonzo gått från pubertet till Civildepartementet har Thåström bjudit på en resa till det svarta, surrealistiska, mogna och plågsamma... Båda dessa livsöden skulle jag gladeligen läsa om i en osminkad biografi.

För mig är båda imponerande figurer, skillnaden är att Thåström fortfarande hittar fram via ett och samma media, musiken... och det smäller väl högre än att förverkliga sig själv som den myndighetsperson man en gång föraktade i förorterna Rågsved och Skärholmen... lr hur?


PS Jag uppskattar Alonzo mycket för det arbete han gjort i Civildepartementets regi, försök se ironin i det hela...

:P