Jag står i självbetjäningskassan, jo, jag är sån... I ena påsen ligger ett våffeljärn, ett präktigt dubbeljärn av märket Hugin... i andra kassen ligger bland annat mjölk, ägg, sylt och grädde... Jag fattar inte att jag gått med på det, men det har jag...
 
Vad vill du äta idag? Frågade jag äldsta dottern innan vi hoppade in i bilen för att hämta liten... Jag vet inte, svarade hon... Tanketorka tvingade ur mig ett trevande "du får välja precis vad du vill", för att pressa henne att döva min dåliga fantasi...

Det var tyst i bilen så jag drog igång nått värmande från Iron Maidens senaste...

Våfflor! Sa hon stolt efter en stunds funerande... Jag vill äta våfflor! Med hallonsylt och med grädde! Våfflor vill jag ha!...

Bilstereon var fortfarande på när vi lämnade bilen för att äntra dagiset... Tankemödan hade flyttat oss bortom tid och rum, nåja,  åtminstonde en bit närmare shoppingkassen...

Våfflor? Mitt i blöta vintern? Tänkte jag... och dessutom har vi inget våffeljärn... Det blev ursäkten som jag använde för att försöka snirkla mig ur situationen, men icke... Lillen var redo att lämna dagis i full vintermundering, men var helt med på syrrans plan... Jag skakade på huvudet, och satte mig bakom ratten för att ta oss vidare till Coop...

Sen kom tecknet från våffelgudarna... Som ett brev från posten...

Mitt i gången där man kliver in i butiken står meterhöga skyltar som saluför, ni förstår vad... Skyltar om nedsatt pris och kanonerbjudanden man inte ska kunna motstå... Inte en sportmössa till chans att smita runt utan att tjejerna märker. Det var bara att kapitulera... Så nu är man ett våffeljärn rikare och två tjejer lyckligare...

Vad fan säger man? Det är inte så konstigt att man sitter här nu, proppis och försöker komma på något att skriva på denna blogg... Lr hur?

:P