Jag kom ihåg i skolan när jag ritade på en klassrumsbänk.... Det var en karikatyr av en kille som gick en årskurs över mig... Han hackade på alla som inte var jämngammal (lr äldre)... Hur-som-helst så tog det inte många timmar innan högstadieelev vallfärdade för att klottra sympatier och glada tillmäten för att visa sammtycke... jag var ändå inte en av dom som han "tryckte ner"...

För att göra en lång historia kort... Jag fick mitt straff, väntetid utanför rektor och pedagogiskt vansinnig kvarsittning... Jag fick dessutom förmånen att jagas frivarv på gården, då det hade kommit till karikatyrens kännedom vem som var upphovsman... jag undkom med lite motion... och ett insparkat skåp...

Men jag fattade att man skulle fundera över rätt forum för satir... Jag är ironiker, jag är av uppfattningen att det som inte går att skratta åt är antagligen sånt jag inte förstår... Men jag såg kraften bakom satiren... han var efter detta betydligt mer beskedlig, han var inte oemotsagd då han försökte ta sitt mest arroganta utrymme... folk som trycktes ner växta...

När jag ser och hör reaktionerna på en avbildad Muhammed så förstår jag inte vad det är som upprör...  Jag fattar inte att så många muslimer (?) läser Jyllandsposten, i Danmark och gör det till en löpeld för motsättningar mellan folkgrupper...

Jag menar, vad är uppsåtet med en karikatyr? Själv tror jag det är ett sätt att stärka drag för en avdramatiserad diskussion som kan avväpna fördomar... ja, ni läste rätt... jag tror verkligen på ironins makt som sådan... det kanske gör mig till dum i huvudet... jag vet inte... men det är inget jag bryr mig om... för det är ju inte så allvarligt... det kunde ju vara värre... lr hur?

:P