Jag har så mycket textmaterial i huvudet... en del hamnar i ett manus jag håller på att samla ihop kring ett äventyrsepos i min uppväxt, en del hamnar här på bloggen och en del går till bandet som jag på hobbynivå kör med...

Det är frustrerande att inte få ner ideér och tankar när dom dyker upp så jag använder min mobil som röstminne (allt för sällan?)... men vad som är mer frustrerande är att när en text till bandet trycker på så vill jag tonsätta skiten direkt för att känna texten på pulsen.
 
Men vareviga gång blir jag bistert påmind om att jag är en av få som blivit utkastad ur kommunala musikskolan... Jo, det är så... Jag och min bror (tvilling) fick dra lott och jag ville spela gura och han piano... vi fick dra lott... gissa vem som torskade... Fan att jag inte kände till bris i det ögonblicket...

Jag gjorde inte en enda pianoläxa... jag blev förbjuden att tillsammans med övriga musikskolan uppträda på Skansen, med all rätt... Hur-som-helst så rök jag all världens väg ur musikskolan efter ca 1 år... Fan, vad synd att jag aldrig fick pröva guran...

Nu sitter jag, en bit över 30 bast och försöker plinka med begränsad motorik på ett instrument som jag tolkar lika bra som hebreiska... men jag försöker, lånat stärkare av en polare och en gura av en annan... godtyckliga polare med mer färdigheter än mig på plinkandet stämmer om guran med jämna mellanrum... känns dömt att misslyckas...

Men hur jag än plågar grannarna så får jag bara moll-toner att funka ihop... fan, jag är inte moll inuti, jämt heller... det irriterar... men det låter åtminstonde så jag harvar på mina moll-epos för att jag inte kan så mycket annat... känns ganska uppgivet, när man vet att nästa steg är att kasta ut antingen mig lr guran... lr hur?

:P