Jag gillar människor... inte för hur dom beter sig utan för att dom beter sig... Jag är naiv, jag tycker om folk i grund och botten... jag försöker vara fördomsfri lr åtminstonde låta bli att ta hänsyn till mina fördomar...

Denna vecka har jag åkt buss till jobbet, det har fått mig att till stor del återupptäcka människorna, hur mycket ett 'god morgon' betyder för folk t ex...

Jag slänger iväg ett god morgon till busschaffisen, hur bister han/hon än ser ut... Jag slänger iväg ett god morgon till killarna/tjejerna som delar ut City/Metro, hur kallt och blött humöret än är... Jag slänger iväg ett god morgon till spärrvakten, till receptionen på jobbet, till personalen...

Men jag skördar frukten av det oxå... På pizzerian slänger de med en gratis vitlökssås, på jobbet finns en avdramatiserad verklighet i kontakten med folk, mot entreprenörerna finns glädje inför avstämmningsmöten och dom flesta jag jobbar med har t om lurat mig att känna mig prioriterad *L*

Självkänslan infinner sig och allt grundar sig egentligen på ett beslut jag fattade för ett antal år sen att alltid vakna glad... för det är så, nästan varje morgon, hela året sen dess... och det smittar av sig, precis som dysterhet och apati förstärks likt ett virusangrepp... och det ger en styrka att hålla uppe leende och ironi... för det märks på omgivningen...

Ibland får man visserligen bita ihop och i andra fall så måste man tillåta sig själv att åka den emotionella berg- och dalbanan utan att allt behöver återspeglas utåt... men det går alltid lika lätt att behålla inställningen 'Jag ska le ihjäl den jäveln' eftersom jag märker att det funkar...

En del tror iofs att man är dum i huvudet ibland, när man skyfflar fram en stril ström av obotlig optimism... men till mitt förvar så måste jag tillägga att det skulle jag inte vilja vara utan... en glad omgivning smakar bättre än en sur för även citrusplantor blommar... lr hur?

:P