Igår fick jag förnimmelsen... försmaken... den där som ger en lite själavärme... det var visserligen svinkallt igår, men från taket där solen låg på droppade det... fattar ni... takdropp!

Det är något speciellt med det som får hormonerna att rusa igång och längta efter Tussilago, Snödroppar, flyttfåglar och varmare tider... Det är så speciellt att man måste fråga sig vad det beror på...

Beror det på att människans hjärna skyddar sin situation med att froda optimism för att hålla kvar en i detta klimat, nån variant av urtids-ursäkt för att en grupp människor under någons ifrågasatta ledarskap gick vilse upp till dessa breddgrader... *L* nån typ av urtids-jag, dvs med samma lynniga lokalsinne...

Eller handlar det om nån variant av inpräntad romatisk företeelse om att omgivningen är mer tillgänglig då den vågar sig ut utan att frysa?

Kanske är det ingendera av förklaringarna, men jag älska våren, jag älskar sommaren, fina höst och vinterdagar är inte heller så dumma, jag gillar årstidernas variation men tycker att blöthöst och slaskvinter fått onödigt mycket utrymme.

Denna höst har dock varit annorlunda... hösten var kanonvarm och vintern kall och snörik... så egentligen är det bara jag som gått vilse i mina egna argument... lr hur?

:P