Drog igång lite Skärholmen-nostalgi... KSMB! Luftade högtalarna rejält och drömde mig in i "Polsk Schlager". Vilken låt, man blir så jäkla glad av den...

"Allting verkar så självklart, det finns ju bara lycka! Jag går in i den ändlösa glädjen ikväll" skrålas ut och lyckan är att inrymmas av en känsla, en kraft som tar en vidare... Frammåt på något sätt... Det är exakt så jag känner jag när jag hör tonerna... Det spelar ingen roll om jag är själv hemma, närvaron finns ändå av dom jag vill dela lyckan med... Det är nostalgi...

Figurerna bakom KSMB, Skärholmens punkensembel var inga puckon, det var skarpt riktade åsikter för en generation... det var svidande kritik, men det var oxå livet... livet i förorten, det som sprudlade i en härlig blandning av villa-förort och miljon-program, jag vet inte om alla minns, våldet var inte så rått, skolan var inte en förhårdnad av dokusåpasamhället... Alla var inte pissbögar lr horor i folkmun (jag syftar till hur folk tilltalas nuförtiden)...

Åtminstonde var inte min del av Sverige så förbannat pressat att prestera...

Men vad vet jag, jag växte bara upp där... präglades, formades, faktiskt med samma möjlighet för oss i höghus som för dom, ni vet i de fin-fina villorna... Åtminstonde har jag i efterhand lärt mig se det så... kanske är det en romantisering av det slaget som sker med ett lumparminne, men ändå...

Mellan höghus och villa-idyll fanns det väl bara två huvudsakliga saker som skiljde sig... Mina föräldrar och det ekonomiska startkapital som ungarna fick med sig... Men det kändes "fair enough"... Vi fick lära oss att kämpa och hade det med oss... Vi fick lära oss grupparbete och hade det med oss...

Det är då som "Polsk Schlager" tar slut... den ersätts av en annan verklighet. Den i "Blått & Guld" med öppningsraderna "Jag ser människor som springer, i en stad utav is. Jag ser folk som är skrämda..." och plötsligt blir jag obehagligt medveten om att det kanske är så att barndom och uppväxt är en kuvös för somliga, men råare för andra...

Sen slår det mig att kanske är det bara råheten och kommunikationsformerna som accelererat... dessvärre även klassskillnaderna... och att KSMB måste haft en baktanke med att lägga Heaven 'n' Hell så nära varandra på plattan "Rika barn leka bäst"... Jag sätter mig ner och tittar i låttexterna och förundras över hur jäkla närvarande slutet av 70- och början av 80-talet plötsligt känns... och hur nära jag är att säga; Det var bättre förr... men den tanken hejdas...

Jag och omgivningen har blivit några år mer erfaren, vissa har lyckats att skapa sig en egen framtid att bygga på, en del har försvunnit, andra har tillkommit, men egentligen har inte så jäkla mycket förändrats, det är ganska kusligt, lr hur?

:P
(Textraderna inom "fnutt-tecknen" är hämtade från KSMB:s fantastiska skivsläpp Rika barn leka bäst, och är utgiven på MNW)