lr hur?

Vaknade av att flygplanet nådde landningsbanan... Hakan var satt i knähöjd och ljudliga snarkningar ersattes av en frånåkt astronauts vilsenhet... Förnimmelser skvallrar om att jag sovit just så, nästan dregglande i de 55 minuter flygtid som avklarades mot Arlanda idag...

Undrar bara hur man uppfattades i det proppelerplan jag antagligen överröstat med råge? Hahaha... kanske gladde det någon... t ex min kollega vars axel ofrivilligt blev min kudde... nja, knappast... Men en knapp timmes sömn är hur man än ser på den, just faktiskt en knapp timmes sömn...

Jag kan fan sova överallt... stående, sittandes, liggandes, hur som helst... överallt, även fast ryggen inte alltid är nöjd med det, så visst slocknar man... Kanske är det en bra egenskap, jag har inte bestämt mig ännu, men jag misstänker det... Kanske är jag ett asocialt vrak för mina sängkamrater genom åren, men med Nangijala i sikte finns det inte mycket som kan få mig att dröja... ehe... kanske något...

Jag är i vilket fall som helst en drömmare, jag är en flummare, men jag upplever mig själv som hårt rotad i min värdegrund, djupt planeterad i verkligheten, och kanske är det så att detta på något sätt innebär att någon variant av jämnvikt infunnit sig ... Jag vet inte? Off så att man skäms, men närvarande fram tills dess...

Hur som helst så kändes det som jag just idag var jag speciellt jobbig, bäppt i näban, gapandes för full hals på en kollega jag sällan träffar... Han var måttligt road... Så om du läser detta Niklas så vill jag att du tar mig till nåder... ja, ni fattar... Självförnedringens rannsakan är avklarad...

Det konstiga är att man är tröttare efter den timmens sömnen. Fet-trött faktiskt... och dom första stegen ur en allt för liten flygplansdörr var ett sant Armstrong-ögonblick... ett stort steg för mig, men ett förbannat litet för mänskligheten...

Ändå var det några vacklande steg i rätt riktning, och även fast jag var något förvirrad så leder stegen hemmåt, så det är egentligen inte så speciellt mycket att skriva om... lr hur?

:P