För första gången sen 1999 har jag med jobb hem... och min slöa hjärna tänker: Det får vänta tills imorgon... För så får det bli. Det jag inte kan lösa under ordinarie arbetstid ska inte göras under fritid, men jag vet att jag klarar min dead-line, jag vet att jag kommer följa instruktionerna till punkt och pricka.

Det handlar bara om precision samt förmåga att dels komma i ottan till jobbet och dels proppa telefonen tills jag lämnat ifrån mig budget-helvetet... Så enkelt är det... Det viktigaste var ändå att man fick tid att arbeta igenom den tankemässigt... att man visste att dom som borde gett input i tid skulle skita i det eftersom det inte är deras jäkla dödslinje... som översättningen blir...

Allt känns så förbannat statligt... massor av trumskinn och få som ror... Förutsättningarna låter inte som dom bästa, men jag trivs ändå, under rådande omständigheter... det handlar trots allt om en möjlighet, om en möjlighet att dra åt det håll man själv vill, eftersom så få andra lägger manken till ger det goda förutsättningar att leverera... underverk efter underverk, väl definierat av mig...

För första gången sen 1999 har jag med jobb hem... och det enda jag kommer göra är att välja en timma kommunalt in för att med pennan i högsta hugg få snöa mig djupare in i tanke och konsekvens för att sen sakteliga, men i tid, få ner allt i en förhatlig kalkyl...

Efter det är det någon halvskum justeringsvända och därefter ett år till nästa gång... Yes! Men... Innan dess måste någon bry sig om den fet-stora siffran som står längst ner på sista raden... fundera över detaljnogrannheten, ifrågasätta och sen fundera över prioriteringarna, sen är det bara att tacksamt utdela mandat lr återta det initiativ som "dom" av olika anledningar förlorat...

Känner mig satans så evil idag... och det är välförtjänt... lr hur?

:P