Vad skulle jag gjort utan längtan? Den river i mig, den sliter i mig, den öppnar upp något i mig jag inte alltid känner igen... Det känns så förbannat konstigt att ställa sig frågan...

Vad fan skulle jag gjort utan längtan? För mig är det en drivkraft så stor som allting annat, att sitta på flyget och vänta efter en bombis-kram, en titt i ett leende med en nyöppnad glugg... Det betyder allt för mig... lr betyder åtminstonde väldigt mycket...

Samma sak med vad jag än ger mig in i... Antingen gör man det fullt ut eller inte alls, kanske är det så att man på något sätt är en drömmare, att man på något sätt är en illusionist för sig själv, jag vet inte... men den känslan tar mig verkligen med... Att göra något jag själv tror betyder åtminstonde något, för mig lr förhoppningsvis för andra...

Jag har pendlat långt till mitt jobb i över 10 år... ca 7 mil dagligen, under vissa perioder har jag kustat runt i hotelldödens fotspår, men aldrig släppt den känslan... Det känns konstigt, att slitas mellan så olika modes... Kanske är det inte värt den lön jag uppbringar längre, jag vet inte... samtidigt vet jag att det ger mig en trygghet, det ger min familj en trygghet, det ger... kanske ger et i slutändan bara en illusion till att försvara.... hahaha... jag vet inte...

Det är ett bränsle som håller mig igång hur som helst... Något som motiverar mig att kliva upp och entusiastiskt hugga tag i dagen... Längtan att förverkliga dagen, mig själv, barnen, alla nära och kära, för fan hela min verklighet... Den hjälper mig när jag har den jobbigt, den surfar med mig när det går bra... Känslan ger mig en livssyn som fan är på gränsen till DiLeva...

Man är ett jäkla lyckorus till flumvrak, en Titanicorkester, en Göran Kropp på sin topp, en Skumberg i sin lilla propellerdrivna båt/jolle på jakt efter Wienerbröd, lr egentligen inte alls något av dem men placerad i något av deras välmotiverade rus (ehe...). Konstigt nog trivs jag fantastiskt bra med det, åtminstonde för stunden...

Konstigt nog känns det inte alltid som jag bryr mig speciellt mycket om allt jag bryr mig om, men ändå bär med allt på ett hjälpligt sätt, mycket tack vare drivkraften man får från längtan... ändå får man lite tid över att filosofera mellan varven, t ex som nu, när jag inte ens kommer ihåg vad jag skulle skriva om... hopplöst... lr hur?

:P