Till käftis...
Kategori: Eget svammel
Jag vet inte om det är så att hon har förstått att dom faktiskt hjälper henne, jag vet inte om det lilla klistermärket som alltid är borta innan det kommer hem är drivkraften, men rädd, det är hon inte...
Flexar idag, skönt efter några hetsiga dagar i snömodd och arbetspass... Har under sista veckorna lärt mig en hel del om taxi-chaffisar... Runt eStockholmo kör företrädesvis personer med invandrarbakgrund, de kommer från norra Irak och är ofta kurder eller assyrier... Några av dom kör för att finansiera studier, några för att dom älskar sin bil...
Neråt i landet är det Svenne, runt 52 år som kör... Lika entusiastisk över bilåkning är han inte, men tryggare i sin framtoning... för att inte säga helhylle... Det är inte många likheter med storstans chaffisar, men alla jag stött på gör det definitivt för att dom gillar att prata!
Trevliga är dom oxå... Tiden betas av snabbare så, säger en... En annan, det är kul att lyssna sig in i en annan värld... Själv håller jag med. Det som man får lära sig i en taxi är verkligheten, man får veta hur människosmuggling funkar, var fiskevatten är bäst... Man får känna sympatier med förtryckta, med oron över det kommande pensionssystemet...
Egentligen får man så jäkla mycket mer än bara en färd genom svedalas kuperade landskap... och det är faktiskt ganska mycket roligare än att surt bita ihop och göra sig okontaktbar under den tur som ändå skall avklaras...
Kanske är det med det resonemanget min yngsta glatt skuttar upp i tandläkarstolen... jag vet inte, men jag känner mig ändå väldigt väl till mods över att det är ett litet leende som sätter sig där istället för ångestens dito, för livet går ju bra mycket bättre om man mobiliserar ett leende mellan varven... sen svider det ju inte att det är helg runt hörnet... lr hur?
:P
