Jag ville så jäkla mycket att det gjorde ont... Den känslan har nog alla känt någon gång... Den förundran har nog alla upplevt. Nordirland - Sverige 2-1... David slår Goliat... och jag alltid ur ett uppritat underläge...

För det är så det är... Man kan inte gå in och tro att man är något, så är det alltid... Åtminstonde i Jantelagens land... och det finns något som faktiskt stämmer i antagandet... Man måste alltid analysera, hitta svagheter, täppa igen luckor och vara beredd på att ständigt avväpnas i handling eller argument för att åter få omgruppera...

Det är precis så livet är... Det finns inga raka linjer till framgång... det handlar om att offra åtminstonde några saker på vägen.... kort uppställt: självgodhet, arrogans och underskattning... För det är på något sätt min väg att hela tiden lyhört guida omgivningen mot vad jag vill... och det gör jag präglad av någon romantisk förebild av att alla har chansen... och att alla ska få chansen... jag vet inte... men på något sätt, åtminstonde...

Kanske är det därför det är lätt att ta kritik, och fortfarande omgruppera för att kunna gå ur situationen med ny motivation, med ökat förtroende, ibland även självförtroende och obotlig optimism... kanske är det därför man beter sig som en jävla boxsäck som hela tiden kommer tillbaka i yrkesutövandet... ingenting fås gratis... inget utan offer...

Hur-som-helst så är det därför jag tror på rättvisa istället för kvotering... det är därför jag tror att rättvisa är jämlikhet... det är därför jag tror på att alla ska få sitt ögonblick...

Naivt, javisst... men jag trivs med att inte vara helt jävla klok i huvudet, och jag trivs med att ge öppningen till dom som inte förväntar sig det, om inte annat för att resterande ska stå på tårna, vara observanta, hitta nya infallsvinklar... inte se sig själv och sitt ego som enda svaret...

För mig skulle det vara en idyll om alla resonerade så, kanske oxå för andra... lr hur?

:P