Precis så inledde Bruce Dickinson, Maidens otvetydigt vassaste frontman, låten The rime of the ancient mariner på Long Beach Arena i mitten av 80-talet då den klassiska dubbelplattan Live after death spelades in... Smaka på orden: "This is what you not should do, if a bird shits on you... The rime of the ancient mariner!" Slut ögonen och fundera... Erkänn sen att det passar fin-fint som inledning tillsammans med mitt tidigare inlägg! *L*

Nåja, eposet på nästan en kvart är ett av dom nummer som är kvällens stora behållning... Senast jag såg låten spelas var på Isstadion typ '86 om jag inte har helt fel... Kanske var det '87, minns inte riktigt... Låten sitter riktigt bra även fast Bruce denna gång får kämpa med rösten...

Det var även sista gången jag såg bandet klara av gitarrsolon. Med sina massor av plattor i ryggen har inte bandet tillräckliga resurser tidsmässigt för att klämma in dessa, ibland tidsdödande moment... Däremot stör det mig att den utlovade mitt-tidseran som skulle avhandlats blandas upp med inte mindre än 5 st låtar från Number of the beast, the Trooper och Fear of the dark...

Yes och just det! Låtar som vi hört sisådär skitmånga gånger, visserligen skitbra låtar, men inte förhållande till att det gör att låtar som Somewhere in time, Seventh son, Alexander the great och den fantastiskt underskattade Flash of the blade hamnar utanför settet... Kanske kommer dessa aldrig mer att sättas levande, jag vet inte... synd är det hur som helst!

Det som fascinerar mig är att bandet så kompromisslöst värnar just Sverige, oförglömliga '00-gigget verkar sitta djupt och Bruce manar oss nästan till att jubla fram en snarlik upplevelse som den bandet bjöds när luftballongerna blåste ur sin varma luft samtidigt som hela Stadion skanderade Maiden, Maiden, Maiden... Så pass högt och länge att herrn lungt fick sätta sig och invänta sin tur att prata. För det var ett skådespel att fasineras över som de bjöds på den kvällen...

Genomgående är det gemytligt, det är ingen stor kväll musikaliskt. Vindarna som ligger på mot scen äter upp delar av ljudbilden, Dickinson ställer sig i ledet över krassliga sångare jag bevittnat i år och scenshowen, som uppenbarligen är framtagen för inomhusarenornas shyssta möjligheter till efffekter, gör att det sammantaget landar ett betyg på två starka PP+ som belöning för ett fullgott dagsverke! Dom kommer inte i närheten av den där kvällen '00 jag beskrev, faktiskt...

Med kommentarer som "He got sacked from a jazz-band" och "Everyone should have a lonetic drummer at home" visar Bruce både humor, gott humör och att bandet nått till den punkt att dom är riktigt bekväma med såna här tillställningar...

Alla skrattar, alla är trollbundna, alla är med nästan som i hypnos när 2 minutes to midnights refräng ska sjungas, när Revelation kräver taktfast fokus, när Bruce gör den minsta lilla ambition till att vilja ha publiken med som i Powerslave eller Heaven can wait... Ja, då är man där... För det är det som är Maiden anno 2008, större än någonsin, mäktigare apparat än någonsin... Scenen är grym, pyrot påkostat och långt mer än vad vi fått uppleva senaste turneérna...

När Always look on the bright side of life förkunnar att spelningen är över har Hallowed be thy name klockrent ekat ut, tillsammans med nyheten att bandet håller på med nästa studioalbum och gärna ser oss igen "pretty soon". Stegen mot bilen klaras enkelt av med N (och co), som då det begav sig (i slutet av 80-talet) satt klistrad brevid min Maiden-samling med sin samling... Vi behöver inte säga så mycket, ingen av oss... sommarnanatten för oss hemåt och vi är båda åtminstone en Maiden-spelning rikare... "Inte så pjåkigt" är ju faktiskt ett hyfsat betyg på dom gamla för dom gamla... lr hur?

:P