Samma setlista, men helt skilda världar!
Kategori: Eget svammel
Samma setlista, men helt skilda världar, så kan man lättast summera Iron Maidens spelning på Ullevi i jämförelse med den på Stockholms stadion 10 dagar tidigare!
Solen gassade och efter nån timmas töcknat bakfyllnande så hade saltvattnet på Saltholmarna gjort underverk och jag kände mig fräsch att fronta Iron Maiden för ytterligare ett återseende. Boendet på Hotel Vanilj var somvanligt ett trevligt återseende jag rekommenderar samtliga Göteborgsresenärer.
Man kände att det var laddat då Maiden klev upp på scen, publiken jublade, bandet såg taggade ut och UFO:s Doctor, Doctor som spelats innan trängdes undan av det numera obligatoriska introt Ides of March och klassiska Churchills tal "We shall never surrender!"... Aces High ekade ut. "Rolling, Turning, Diving... Going in again" och man märker att Bruce attackerar betydligt mer i sin sång jämfört med Stockholmsgigget.
Rösten är klockren... För att inte säga fantastisk och rysningarna infinner sig snabbt och jag lyfter förvånat på ögonbrynen då till och med 2 Minutes ger mig riktigt gåshud. Dom gör låtarna så sjukt bra att när Revelation följer som tredje akt ser jag vuxna män stå som fågelholkar och bara gapar med... Dickinsons mästerverk som sägs handla om Aleister Crowley's äventyr och lust för det ockulta är så grym denna kväll att man nog kan ta fasta på vad som jagat honom både ur USA och Italien...
Den engelska union jack vevas frenetiskt av Dickinson under the trooper och man kan enkelt konstatera att denna gigant på metalscenen är i bättre form än någonsin. Splitthopp och scendamp, långt från vad som kan förväntas av en numera femtiotaggare... Efterföljande Wasted years sätts och lyfts högt av Adrian Smiths passion till sitt gitarrspel, han fullkomligt lyser i settet ikväll, hans gurahägda vänner får andra omdömen, Janbick ser ut att ha så jäkla kul och Dave... Ja, han står och njuter... Man kan se det lång väg att denna mästare inte är den som framhäver sig själv, men han ler, med ansikte, med själ och med ett riktigt bra gitarrspel, både i komp och lead. Jag kan enkelt konstatera att jag inte sett dessa killar så här levande och bra någon gång... och settet är inte ens halvvägs...
"The beast" och "Madness" blir på något sätt en välförtjänt och absolut nödvändig återhämtning innan Rime och Powerslave sliter skinnet av oss igen. Det är settets kanske två bäst framförda akter tillsammans med 2 Minutes ikväll... Jag vet inte hur jag ska göra för att kunna kritisera dessa herrar för denna kväll, det är omöjligt. Rime har sådan magi och mellankoli, Powerslave en sådan kraft att Gisa-pyramiderna självmant skulle kunna radats upp med stenblock...
"I don't want to die. I'm a god, why can't I live on?", sjunger Bruce i något som fått eget liv, detta är en sann klassiker, ett ögonblick som ger mig gåshud, även nu, när jag i efterhand, sitter och författar dessa rader... Att göra rättvisa åt efterföljande Heaven Can wait går inte efter detta mästerverk, många tidningar skriver riktigt att detta är en transportsträcka, men det hade vilken låt som helst varit efter dessa två magnifika epos, Rime och Powerslave, från plattan med samma namn...
Run to the hills skapar en hejdundrandes allsång, fear of the dark likaså innan bandet kliver av efter klassiska Iron Maiden...
Moonchild öppnar settet åter efter att bandet tagit sin paus (kopp te) och mottas kanske inte så bra som den gjordes i Stockholm, The clairvoyant gallopperar iväg i basrytmer och adrenalin och ger tycker jag en skön 80-talsvibb till tillställningen, båda dessa hämtade från klassiska "7th son"-plattan gör att jag glider iväg tankemässigt och gärna hör Infinite dreams och titelspåret, men jag vet att detta band är trotjänare till kontinuiteten och inte varierar settlistor till höger och vänster, men, men...
Avslutande Hallowed be thy name är som väntat en magisk avslutning på en magisk kväll och när jag lallar över von Rosens hemmaplaner är jag lycklig, glad och fan vet vad... Detta är ett ögonblick jag sällan kommer glömma efter alla år med Maiden...
Vad jag anade som trötthet i Stockholm är omvänt energi i Götet och det visar att vi har mer att uppleva från dessa herrar och jag hoppas innerligt att dom inte är så förbannat pretto-korrekta med allt på nya plattan och att dom ser vilken energi dynamiken i deras 80-tal har jmf med dom senare årens långa progressiva låtar, som visserligen är bra, men inte levererar samma knock out som den jag just varit med om... Betyget är enkelt ikväll, det är PPPPP, 5 st glada jävla P och det är jag stolt att dela ut efter alla dessa superlativ... Up the Irons! lr hur?
:P
