Festivalen dränktes som vanligt i solsken... Kanske är det så att det är den vecka på året som varit bäst avseende värme och bad dom senaste åren, jag vet inte, men för mig har det definitivt varit så! Musiken då... Kanske är det så att det är få tillfällen det varit så få band som lockat mig, som i årets festival, men onekerligen så hade akterna placerats ut på ett sätt som sysselsatte både kropp och öron att förflytta sig runt på den uppstampade och sönderbrända Blekingestäppen...

Att Sebastian Bach ställde in sin öppning av festivalen gör i mitt tycke inte så förbenat mycket! Att det inte klämdes in på t ex Gibson-scenen senare under dagen däremot förvånar mig... Där hade han kunnat göra mer än på stor scen!

Pain of Salvation öppnar därför hela festivalen och dom gör det bra! För att inte säga riktigt jäkla bra... Visserligen utelämnas Scarsick i settet, men tillsammans med en ca 15 min lång uppvärmning på scen följt av festivalsettet blir knappast någon besviken... Bästa spår i settet är i mitt tycke America, som sitter oväntat bra! Bandet verkar inte ha några problem att kring lunch leverera ett stort stycke komplicerad progg-metal... Så jag njuter!

Några spår in i settet börjar vi (Jag och några polare) frenetiskt ropa efter Disco Queen (kanske det flummigaste som finns på sista plattan) och det dröjer inte länge innan bandet signalerar att om vi tålamodigt väntar ska vi bli nöjda! Så när sista spåret ekar ut är det givetvis denna dänga som pumpar igång både glädje och hopp! Pain of Salvation ska ha ett mycket gott betyg för spelningen och kan stoltsera med att radda upp PPPP, 4 st P (av 5 möjliga)!

Någon timma senare kliver danska Volbeat upp på scen och fortsätter att förvåna mig positivt, denna Johnny Cash-influerade upptemporock i bästa Mustasch-anda gör mig glad... Trummisen är fantastiskt duktig, för att inte säga bättre än bandet och gengren i övrigt och det lyfter allt! Sången kunda haft lite mer tryck, men på det hela taget går jag därifrån med vetskapen att det inte bara är radiodängor som kan levereras av detta fynd... en CD-platta ska inhandlas... Betyg PPP+, denna scen (Zeppelin) har verkligen börjat leverera... Skål!

Sonic Syndicate, Sveriges kanske hippaste (ehe) metallleverans för tillfället levererar inte riktigt efter mina förväntningar, växelsången sitter volymmässigt fel, instrumenten ligger även de i vad jag tycker konstiga "nivåer"... Kanske är det för att jag slagit mig ner i gräset och att ljudet inte "når" mig rätt, kanske beror det på att jag är lite halvlullig... Hur som helst så får jag inte samma känsla som i de tidigare setten som levererats på Zeppelin-scenen och jag går ifrån men en skum magkänsla om att det endast var radiodängorna som kunde levereras ordentligt av detta band, tunnsått med andra ord... Visst är det så att tiden talar för detta band... Ambitiösa och ständigt på turné jagar de sitt stora genombrott och det kommer dom att få... Idag får dom bara betyget PP av mig...

Jag når scenen något spår innan "Into the pit" dunkas ut av Testament, det är ett trashepos utan desslike och från min position i ölkön innan mäker jag att bandet och Chuck tagit ett kommando över publiken... Dessvärre håller sig inte greppet riktigt i sig när de nyare spåren levereras, och även fast det är en riktigt bra platta verkar publiken etsat sig fast i gamla Practice what you preach-eran och på något sätt känns det som Testament inte får komma vidare... Kanske är detta något som gör att bandet just valt att spela på SRF, kanske är det den förbannelse som vilar över festivalen och dess besökare... Jag vet inte, men frammåt bandets slutnummer känner jag att det inte blivit mer än en just OK spelning och en schysst dag på jobbet för bandet och det gör att dom omöjligt kan få mer än betyget PPP... och jag vill påstå att det är i underkant, även fast trycket längst fram skvallrar om annat!

Disturbed kändes på förhand som spännande, men en bit in i settet går jag därifrån för att sätta mig under en tältduk och lyssna vidare med ett glas malt... och det känns som det mer just stör mig än tillför något... Ölen är kall och Disturbed inte ens ljummet... Faktiskt så känns det så förbannat synd för jag hade högre förväntningar på bandet och tycker att sångaren i sig är "pretty great" även fast det bakas ut med kavel till något enformigt i Disturbs framträdande för dagen... Betyget blir ringa P+ och hade det regnat, ja då vetefan om jag inte fått letat efter små bokstäver på tangentbordet att sätta betyg med...

At the gates är däremot taggade till tänderna, bröderna Björler, tillvardags hemma i The Haunted likaså... Det här är wow! Den torra stäppen dammar som aldrig tidigare av den publik som i åratal törstat efter en återförening... Och dom blir knappast besvikna, det är ett elakt set i sann gbg-anda som levereras... Där det på något sätt startade för stans numera väletablerade rock-scen... Kanske är detta det argaste som levererats under dagen och adrenalinet infinner sig inom mig, studs i benen och högt hållna händer... "Kingdom Gone" är dagens vassaste och är ett av spåren som mäktigt avslutar settet... Döds när den är som trashigast! Frenetiska dubbelkaggar och raspigt growl... Yohooo! Betyget är givet! PPPP...

En helikopter flaxar in lågt över området och skvallrar om att det är Judas Priest har anlänt till festivalområdet... Några minuter till settet byggs förväntningarna upp, det är så riktiga stjärnor gör entré och det är inte utan att dra på smilbanden jag tänker på hur Mötleys entré med helikopter på någon festival i staterna beskrivs i den alldeles utmärkta boken "The dirt"...  Musikaliskt vet jag exakt vad jag kommer att få, en Halford som nyttjar första spåren till att stabilisera rösten (Sjunga upp?) samt ett set i sann greatest hit-anda... och detta "stora hits"-set klyvs i två delar av två spår från den analkande Nostradamus-plattan, och dessa spår får måttligt beröm i tidningarna, men ska efter mitt tycke få mer än så... En mäktig ballad och en bly-tung kreation i bästa Candlemass-inspiration... Betyget är PPP tycker jag att dom förtjänar... varken mer lr mindre, men tilläggas bör att Rob på scen är häftig, hälten man och hälften maskin, krökt rygg och nästan stelt krypande är han en legend... ja, varför inte klycha till det riktigt och kalla honom, metall gud... fånigt, javisst, men så sant... lr hur?

:P