Rösten spricker, gång på gång på det där fantastiska sättet Thåström bemästrar till max... Med krum svackande rygg förvrids hela Thåström runt micken, han lyster av energi och ger oss en konsert som förstärks av det riktigt glesa duggregnet som släpps ner periodvis i värmen!

Stockholm ligger förnämligt varmt och kvalmigt i solen idag... En promenad med kollegor går från Mosebackes stillastående luft för att hitta en servering där mat och dryck kan omsättas i välmående. Högtryckets kulmen. Det verkar som varje steg kräver sitt pris i svett. Morgonens regn har medfört att luftfuktigheten är riktigt hög. Katarinahissen släpper av oss vid sin fot. Stegen riktas mot Skeppsbron samtidigt som himlen släpper ifrån sig en serie blixtrar som går ner i riktning Östermalm och bortåt. Till slut hamnar vi i skuggan på Pontus by the sea. Mat i och ut i solen igen... P sammanstrålar och slår sig ner för en kall i det Stockholm som sommrigt fläker ut sig mot skärgården på det sättet bara denna stad kan... I love it!

Möter syster och T på en brygg-servering under Liljeholmsbron efter ett välförtjänt tack och hej till kollegorna. Syrran och T har suttit där ett tag och nästan oundvikligt hamnat i diskussion med andra sommarglada sinnen... Jag och P ansluter och slår oss ner någon decimeter ovanför vattenytan och man tänker: Sämre än så här borde faktiskt ingen ha det!

Insläppet på Långholmen är under all kritik, en entré två - tre biljettryckare på x antal tusen pers... Nog om det, in kom vi något otåliga och möts av Wadlings version av Radioheads fantastiska Creep... Det ryser till lite men ger inte alls mer för sinnet än vad en melankolisk trubadur ska kunna leverera. Jag måste ändå tillstå att jag nyfiket ska slå upp hans alster på Spotify för att "kolla läget"... Sammantaget såg jag dock för lite av settet för att ge mig in på ett betyg men intuitionen säger runt PP+...

Anna Ternheim fortsätter i samma melankoliska inriktning, fast med hennes vackra stämma blir det mer moll. Glädje och energi väger dock upp allt detta vilket skapar de ytterligheter som utgör Annas musikaliska spelplan... Hon är fascinerande och utnyttjar detta till max. Detta är en artist som med fyra-fem vax i ryggen ytterligare kommer kunna ställa sig upp på egna ben för konsertpublik liknande gamla stofiler som Lundell och Thåström... Här finns potential och en kontrollerad krutdurk i dynamik! Sittandes i gräset ges det dock stor underhållning och utrymme för både fejkade trumslag och halvnykter allsång... PPP+

Man märker att den tryckande atmosfären tilltar ytterligare av att Thåström äntrar scen... Åskan dånar samtidigt som Långt långt borta, Alla vill till himmelen och ett antal örhängen avklaras på ett fantastiskt sätt innan konserten nästan maniskt höjer sig ytterligare...



Fan, fan, fan blir rent ut sagt magisk i det rollspel jag hittar med en vacker donna brevid. Hennes leende strålar och ögonen skrattar, sjungandes på bästa ABBA-framför-spegeln-manér förändras det som på albumet Skebokvarnsvägen är sorgset och nerstämt till något som är direkt glatt och lekfullt levande... Ett rungande Wow och kittlande as-well!

Kanske var det bara en hägring, hur-som-helst minnesvärt!

Bästa låt ikväll konkurrerar med ovan nämnda Fan, fan, fan... Die mauer är rätt igenom fenominal och det glesa regnet sätter ytterligare touch på tillställningen... Denna låt ger tjong i kolan både vad gäller text, arrangemang och enkelhet, den går lixom inte att ducka för... En vacker död stad pumpar verkligen ut adrenalin till en studsande damp-nöjd publik.

Ändå står en oväntad låt ut mest i detta set... The haters handlar om det första bandet han spelade i, Långholmengigget way-back (som ska ha varit 30 år sen) skedde givetvis under andra förutsättningar, men låten blir en intim historia som utan att vara nostalgisk, utan vemod ingjuter mod i alla musikintresserade... Allt är möjligt! The haters som på singel gjorts i en lite rockigare tappning än på plattan (Skebokvarnsvägen) görs denna kväll med sådan energi och inlevelse att man kan anta att de år som passerat sen Thåström spelade på Långholmen sist mer lr mindre måste gjort sig påminda...

Detta blir klimax! Konserten klaras därefter ut med några spår till och sammantaget känns det som settet är alldeles för kort förhållande till den resväska av örhängen han har i bagaget...

Kanske är det så att det alltid känns så när man har en riktigt bra konsert-kväll... jag vet inte?

Betyget är ändå inte till för att snåla med och det blir hela PPPP+. På sitt sätt lika bra som Faith no More eftersom dessa två (Maiden inräknat) svarat för fler timmar i högtalare och hörlurar än jag pendlat till jobbet genom åren (vilket är pretty många). Inte helt sällan har dessa timmar och mil varit i just dessas sällskap vilket bidragit till något jag gärna tar med mig framåt i livet... Kanske är även musik just bara minnesvärda hägringar, som för mig tillför en glädje jag varje dag i veckan anser är synd att avstå!

Vilket tjat det blev... Nu återstår väntan på ytterligare fägring... lr hur?

:P