Självkänslan sjunker och tilltron med den, för det handlar inte om att jag inte litar på dig. Jag tror det handlar om att jag inte har självkänsla nog att se att jag är älskad för tillfället... att jag inte fattar att det är kärlek som ges, är tillägnad mig... Att den tid som passerat inpå bara känns så jäkla fel. Du har börjat ljuga för mig.

Otroheten kanske bara är en förlängning, något som kommer när man inte får känna tilltro, även fast jag säger och försöker visa att jag älskar dig... så vänder du mig ryggen, suckar när jag rör dig... håller dig på din kant... jag är en fysisk person... jag blir frustrerad.

Jag försöker synas ännu mer... försöker att visa ännu mer att jag älskar dig, bara för att få ett ögonblick tillbaks, ett bekräftande. Något som stärker självkänslan. Något att leva på, som ger energi... Men reaktionen när jag får din reaktion på mitt fumlande när jag försöker visa att du är bekräftad katalyserar bara spiralen av frustration ytterligare, den ökar på min brist av tilltro till dig... Jag är fast...

Detta är en kontrollmänniskas bekännelse... Detta är ett manifest över hur det kan se ut. Hur situationen kan förvärras. Var bryter jag spiralen utan att sluta älska? Var vet man när man skall kliva av? Det är inte lätt alla gånger... lr hur?

:P