Igår var en jobbig dag... Visste inte hur mycket jag egentligen kände för min gamla katt... 24 år blev han... Gustav var hans namn... Jag kommer så väl ihåg den dagen då han hoppade in i bilen, en liten svart-vit kattunge som haft sina första levande dagar i aprils vårsol på en arbetsplats i Solna. Hans tilltalsnamn var inte helt oförtjänt Tuffe Viktor... men det fick jag reda på först några år efteråt...

Jag hade suttit den fredagen och beundrat ett hav av Tussilago, som stog nyutslaget i vägkanterna, från baksätet på Volvon. Vi skulle bara hämta pappa för att åka ut till landstället... men fick med en till...

Han var en riktig bondkatt, ingen halvblandning utan bondkisse rakt igenom. Han fångade vattensorkar med en sådan stolthet som bara ett troget husdjur kan uppvisa efter att bytet lagts ner... Han kom och gick som han ville på landet, dessutom var han till freds med att vara inomhuskatt under veckorna i stan...

Så flyttade päronen isär... Katten följde farsan ut till sommarstugan där han permanentade sig. Jag och brorsan blev kvar i stan och normalt hade en katts livsöde slutat i mitten av nittiotalet efter ca 10 år, men Gustav var i gott skick och hade mycket kvar att uppleva...

Morsan flyttade tillbaka till Sverige och katten hamnade hos henne när farsans flyttlass åter gick mot stan efter några år på vischan, nya jaktmarker och nya äventyr stod runt hörnet för Gustav som nu närmade sig myndighetsstrecket... ironiskt nog är det är nog det enda morsan och farsan lyckats riktigt bra med i separationen... gemensam vårdnad på något sätt... av katten alltså!

Hela tiden fanns han där...

Igår låg han åter i knät i bilen. Efter två hjärnblödningar under natten var synen kraftigt reducerad, ena ögat hade fyllts av blod, han var förvirrad men spann när man klappade honom... det fanns inga alternativ. Det var dax att få överlämna Gustav till dom forna jaktmarkerna.

Tussilagon kallade gult från diket, solen stod på himmlen. Allt var på någotsätt upplagt. En ovanligt aktiv fredag hade klarats av med det diskbrock som följt honom sen en pååkning för tre år sedan, husöversynen var avklarad, reviret var besiktigat för vad som skulle bli sista gången...

Han låg där och spann, på något sätt tillfreds med situationen medans narkosen sakta tog honom bort från oss...

Jag saknar dig så... Mina ungar likaså... samtidigt som jag vet att det var ett ofrånkommligt ögonblick önskar jag att vi hade en ytterligare framtid ihop! Tack för din tid!

Idag finns inga som helst lr hur...