Såg Helloween och Gamma ray spela på Fryshuset igår... Det var en lite konstig upplevelse. Bandet som splittrades (Helloween), hittade egna vägar i både Helloween och Gamma ray, men nu åter stod på scen i en tysk konstellation dom kallade för Hellish rock... just det... jämför med tyskans Herlish så får man en pretty bizarr upplevelse bekräftad...

Gamma ray och gitarr-egot Kai Hansen har nog aldrig låtit tajtare som band och Kai inte bättre sångmässigt, men det som stör mig är disponeringen av settet (låtvalen) och framförallt ljussättningen... Jag har nog aldrig sett en ljustekniker vara så usel att tajming stör både framförande och bandets fokusering... Det är sant, till och från verkade till och med bandet vara lite förvånde över spontana ljusbilder som inte matchade något alls än en bakfylla...

Bästa spår för kvällen är onekerligen 'Ride the sky' (gammalt Helloween alster), 'Carry on' och 'Somewhere out in space'... och sammantaget förstår man att det inte har hänt så jäkla mycket sen man såg Gamma ray första gången för 16 år sen i Solna hallen (annat än att Kai själv greppat micken)... och det känns lite kul, faktiskt!

Helloween öppnar tokstarkt med kvartslånga magiska epostet 'Halloween' och fortsätter ännu starkare genom några spår för att nå kanske hela spelningens oväntade höjdpunkt 'A tale that wasn't right'...

Sen händer något som jag har lite svårt att förstå... man väver in stora delar av Keeper 2-plattan i massor av soloakter och medlyn från en riktigt lång karriär, och förlorar där greppet man tagit i den starka inledningen till förmån för massor av skitskumma plojakter och trumsolon (3 för kvällen)...

När man tillslut är så förvirrad över slöseri med både tid och splittrat låtmaterial rycker dom åter upp sig för att tillsammans med Gamma ray på scen bjuda på två riktigt ruggigt bra avslutningsspår... 'Future world' och 'I want out!'

Sammantaget får både Gamma ray och Helloween betyget PPP (3 av 5) och det är ett betyg som ska ses i underkant, tangerande till PP... Noterbart är att det är första gången jag ser Helloween med en Andy Deris på sång som verkligen känns som en naturlig frontfigur i bandet, han sjunger riktigt bra under kvällen och gör att det faktiskt inte känns så tomt efter Kiske längre... Dessutom vill jag plussa Sacha, gitarristen med sina två och nästan en halv meter har en rockattityd som är långt ballare än laidback-giganten Michi Weikath...

Bara för att man ska känna sig skitgammal kan jag konstatera att det i detta fall ändå hänt en hel del sen jag såg dom första gången för typ, 19 år sen (förband till Iron Maiden på Hovet) och det känns även det lite kul, faktiskt!

Missade halva Axxis inledande spelning på kvällen och ger mig därför inte på en recension där... men sammantaget kan man väl säga att tysk hårdrock fortfarande beter sig väldigt tyskt... dom blandar ömsom vin och ömsom vatten... klychigt, men sant... lr hur?

:P