Ger mig på att plocka loss lite favoriter... Kanske har jag inte tänkt igenom den mer utan låter den subjektiva kreatören i skallen rapa ut låtarna som dom landar på tangentbordet...

1. Disposable Heroes Egentligen överlägset bästa låten i mitt tycke... Fan, dramatik, banbrytande på den tiden det begav sig... progressivitet och trash i lyckad blandning... pärlan på en av dom bästa plattorna som någonsin gjorts... Master of puppets! Har efter ett antal turnéer äntligen etablerat sig i setlistorna... kanske var man före sin tid i uppskattningen av detta alster!

2. Battery Metallica har alltid (åtm historisk, kanske inte på senare år, men ändå...) fått min totala uppmärksamhet i avseende på tid att tillgodogöra sig plattorna... En bidragande orsak till det är deras öppningsspår... Vilka käftsmällar 80-talet bjöd på i dessa alster... Battery kanske är den mest aggressiva öppning bandet lyckats mobilisera, definitivt en av dom bättre låtarna... as well! Textmässigt är det iofs inget underverk, men vem behöver eftertanke när adrenalinet pumpar?

3. Blackened Jizzes! Fläskläppen från denna platta är iofs inte detta öppningsspår, utan vändningen i One (längre ner i listan), men lik förbannat skapar den tillsammmans med avslutande låten Dyers eve (längre ner i listan) en riktigt hård inramning till "vita" plattan (...And justice for all) som är förlåtande för vissa svackor i det sammantagna albumet. Jag tänker på t ex låtar som Eye of the beholder som stereotypt och lite tråkigt ger en tydlig hint om vart bandet senare var på väg, men med detta mästerverk öppnas inte bara en då helt ny platta, utan den visar att det fanns ett Metallica även efter Cliff Burtons tragiska bortgång... Hopp är ordet! Studs är live-upplevelsen!

4. Fight fire with fire Ytterligare ett öppningsspår... Hårt, sluddrigt, men attans så ettrigt letar sig kampen med eld sig in i sinnet... Det var ett nytt Metallica, en ny era för Metallica... Titeln och låten tror jag summerar den kamp mellan droger och band-dynamik som kunde vara så kreativ, men oxå så otroligt destruktiv... Denna platta präglade mig mycket som hårdrockare, mycket tack vare polaren där jag upptäckte Metallica i en soffa, placerad i källaren på ett hus vid Storsvängen... Wow! Kanske hamnar låten här mer på grund av minnen och upplevelse kring låten än av låten själv, men det tror jag är vad musik ibland handlar om...

5. One Detta epos kanske är den mest kompletta låt som någonsin gjorts... Dramatiken... Lyriken... Dert vackra... Det fulaste... Allt i samma låt... Shit! Denna kanske skulle vara högst placerad av alla låtar om det inte var en lista som i detta fall är uppspottad från ryggraden... Logiken och analytikern i mig fullkommligt älskar den här låten... men som sagt, det är inte bara låten det handlar om... Lite kuriosa kring denna låt är att James Hetfield brände sig rejält till den pyroteknik som bandet brukar ladda ur till denna låt, vilket gjorde att man under en längre period lånade in Metal church eminente gitarrist för att kunna fullfölja det korståg bandet genomförde till "Svarta plattan" då bandet gick från att vara opolerade slynglar till att vara av Bob Rock välputsad alkoholiserade kommersiell murbräcka... Timing, nja? Ballt pyro var det hur som helst!

6. Whiplash Energin i denna går inte att ta fel på... Kanske det häftigaste bandet presterat... Med Jason Newstedt på delar av sången tillfördes ytterligare en oväntad och önskad dimension, under många spelningar i slutet av 90-talet tycker jag denna låt räddar bandet från Load/ReLoad-fällan... Luta dig bakåt och lyssna på upptagningen som finns levererad via One-EPn från ca '92 (dvs Live shit... upptagningen) och njut... Nu har Jason lämnat bandet och inför Götet-spelningen var jag orolig att låten skulle tappa den styvnackade energin som Jason tillförde... Så var det visserligen, men långt ifrån så påtagligt! FÖr att gå vidare i onödigt vetande så har Jason just diagnosen Whiplash till följd av för idoget huvudskakande... lr som låten förtäljer i något komprimerat skick... Adrenaline starts to flow ... acting like a maniac... Whiplash! En signaturmelodi för Jason, som då spelade med Floatsam and Jetsam, om jag inte minns fel!

7. Wherever I may roam Skulle kunna skriva att detta oxå, likt One, är en komplett upplevelse som låt, men denna är i sitt utförande mer en lyrisk upplevelse, en mer homogent levererad känsla... och det yttrar sig i att vändningen i denna låt inte är aggresiv, utan mer av progressiv karaktär och ändå utgör låtens stora behållning... "Carved upon my stone... My body lie... but still I roam"... Ja, det är bara att vråla!

8. Dyers eve Det surrar som bålgetingar när järnverket rasslar sig genom högtalarna... Låten i sig behöver inte kommenteras mer än att den som inramning av Justica-plattan är fantastisk... och att det ilskna surr-riffet ligger väldigt nära Disposable heroes behöver ju inte försämra omdömet av mangeln!

9. St. Anger Den sitter så stenhårt... En av få bra låtar från plattan med samma namn... Cool låt, bra text... Videon lyfter helt klart låten ytterligare, inspelad i ett högriskfängelse i staterna... kryddar debatten samtidigt som den blir det ultimata beviset på att bandet frångått sitt tidigare motstånd att göra videos... Detta abdikerar dom iofs från med videon Cliff 'em all och med singeln One sent 80-tal... men det är först med kanske Enter sandman i början av 90-talet det känns tydligt och med denna ögonsten 10 år senare känns helt logiskt och övertygande... Frågan är dock om Ulrich spelar på kakburkar lr trummor (som i videon)?

10. ...And justice for all Ja... till slut blev det, kanske oförtjänt, viss överrrepresentsation av låtar från skivan med samma namn... Tycker om Master of puppet bättre som album, så jag vet inte om det finns någon rättvisa med det, men efter det trumljud som st. Anger visar upp kände jag mig tvingad att hitta hem igen... One var avklarad, kvar finns detta verk som jag bara kommer konstatera att den är värd att drömma sig tillbaka till pojkrumstiden (fan, vad jag tjatar om det i mina inlägg)... Punkt. Bra låt i form av gediget hantverk.... Over and out!

Ikväll kliver bandet upp på scen med live-scenens hätigaste odjur på bas ännu en vända... Från det tama ursinnet i Suicidal till detta bands tämjda kaos... Dom är taggade verkar det som, dom är nytända och har lämnat producenten Bob Rock för att hitta något annat med min favoritproducent Rick Rubin... Ja, jag tror det finns några präktigt imponerande timmar att hålla fokus på ikväll... Jag hoppas verkligen att ni hänger med, för det tänkte jag göra... För visst blir det åka av... lr hur?

:P