5 dundrar Aftonbladet och city ut i etern... och jag är till stora delar beredd att hålla med... Saknar både Blackened och Battery, men får så mycket mer... Energin som levereras handlar mer om spelglädje än något annat... Den småtrista syn som levererats senaste åren i form av Hetfields allergi mot gitarrsolon verkar ha ersatts av en nyordning som knappast kan tillskrivas psykologer mer än Kirk Hammet...

Denna otroligt ödmjuka strängbändare har sin livs kväll med sin gitarr, vi får uppleva passionen mellan guran och dess mästare, vi får uppleva Cliff Burton basisternas basist återkrönas, lr åtminstone återfödas i Robert Trujillo under den mäktiga instrumentala Orion... Vi får till och med se Lars Ulrich le under en himmel som gått från blöt till uppklarnande...

Bandet gör en smärre tempohöjning i låtarna, och det ger ömsom vin ömsom vatten jämfört med studioalsternas BPM... Disposable heroes får ytterligare kraft och dimension, vilket gör den till kvällens bästa låt, medans den mäktiga avslutningen i One mest blir grötig i trumljud och överdistade motoriskt monotona riff...

Under några spår i mitten av gigget når bandet sin höjdpunkt med storslagna mästerverk uppradade som på ett pärlband ...And justice for all, Master of puppets och magnifika Fade to black som för kvällen har fått nytt och uppfräshat trumkomp...

Synken är fantastiskt bra rakt genom hela bandet... för om man ska hitta något att gnälla på så är det just att Ulrich, Hammet och Trujillo är så uppspelta, så samspelta och taggade att det blir uppenbara blundrar med Hetfields, visserligen, små spelmissar i bl a låtar som öppningsspåret Creeping death och strängplockningseposet Nothing else matters... Sången känns däremot riktigt bra, även fast han flörtande försöker locka med sig publiken till ytterligare allsång med trevaren att han har lite ont i halsen... så märks egentligen bara att Kirks mic inte verkar fungegera alls, vilket kanske har viss påverkan i några av stötsångspartierna där körandet ska fylla för Hetfield...

5 är hur-som-helst ett betyg som är väldigt logiskt när gamla stötar ska leverera omdömet för ett vått 80-tal i nyrännesans... Personligen har jag inte sett bandet så här bra, men känner att det sammantaget inte heller hade rört mig i ryggen om en stark 4+ utmålats som betyg...

Värt att notera är Metallicas något ödmjukare inställning till T-tröjor än biljettpriser... Priserna är nästan humana (ehe... 280 bagare för en T-tröja) och kvaliten känns 80-tal i många av tröjorna... Kanske är det en slump, kanske är det en väl uttänkt strategi för att klä gatorna i Metallica-tröjor inför kommande släpp... jag vet inte... hur-som-helst så är kommerskänslan långt från den som t ex Iron Maiden mobiliserar där  liknande artiklar går för dubbla slanten men till snarlik kvalité... detta är ett faktum som glädjer mig!

Igår leverades en spelglädje som överskuggade perfektionismen och det tyder på att bandet återfått det självförtroende och den självkänsla som sår-lapar-plattan st. Anger lämnade att önska... Det mina vänner ger oss något att med tillförsikt ta sikte på i skivhyllorna när Metallica senare i höst ska dra sitt strå till stacken för att rädda skivindustrin från ytterligare säljras... lr hur?

:P