Så var ännu ett SRF (Sweden Rock Festival) avklarat... 2007 bjöd precis som så många gånger tidigare på sol, sol och sol... På väg ner och på väg hem kom enda regnet, detta motsvarades till mängd av ca en urpressad lime... Värre kan man ju ha det!

Vattnet i viken var faktiskt badbart, vilket jag inte varit med om tidigare år, då man känt sig som den där glansiga nissen i Terminator 2 vars ben går åt helvete i det flytande kväve han ska passera... Så fort det erbjöds gluggar i schemat var det badbyxa på och strandhugg för mig och Kloss!

Arrangemanget var kanske inte lika väl mobiliserat som priserna på öl, det kändes som bajamajorna blivit färre i år... tillika hade de löpmeter pissbara diken minskats drastiskt, vilket förtog en del... *L* sen att det kanske var avsiktligt betyder inte att det rimmar med miin världsöversyn...

Bekantskapskretsen som bodde tält var i år reducerad till 10 st glada själar vilket var synd, men oxå skönt i avseende på revirutrymmet... Någon kom på den (ehe?) lysande idén att ha ett staket i byggband och käppar, vilket helt berättigat kommenterades med antydningar om koncentrationsläger och utanförskap av några förbipasserande... Fördelen var dock att man slapp dom kantpissarna jag själv skrivit om i stycket ovan, fast på campingplatsen... så det finns definitivt två sidor av samma mynt!

Musiken då?

Quireboys var fantastiskt bra! Kanske bättre än på deras utsökta gig under Monsters of rocks regi med Poison och Whitesnake i början av 90-talet... öppningen var hur-som-helst lite klen, men det kompenserades av en sista hälft som var helt makalös... Relativt nya This is rock´n´roll samsades väl med gamla örhängen som Sweet Marianne, Seven a´clock och Sexparty... Sammantaget var så giget så sjukt bra att det nästa för pyttiga Gibson-tältet höll på att rämna...

Pianot rullade av och an... Sleazen härskade i skuggan av den gassande solen... Extas är ordet! I don't love you anymore var ändå kvällens höjdpunkt, allsång (på en mycket högre nivå än i Sexparty), känsla och nostalgi... Fan, tankarna gick till tonårens pojkrum, till gymnasieragg, till blandband, till en jäkla skön bekymmersfri period i mitt liv, det var bara att skråla med! Betyg: PPPPP (5 av 5).

White lion som spelade dagen innan var inte heller så pjåkiga vad gäller pojkrumskänslan, och om Quireboys hade initiala problem med ett inte så brett material, så hade Mike Tramp problem med att han inte hade sjungit upp innan spelningen... Det vägedes till viss del upp av att bandet verkade ha riktigt kul på scenen...

Hitsen radades präktigt upp på ett pärlband, mäktiga Lady of the Valley, den alldeles utmärkta covern Radar Love, Wait, Broken heart och obligatoriska powerballaden When children cry (i en något fylligare variant) framförd på ett strålande vis... Detta gjorde giget! Utomhusscenen funkade riktigt bra för bandet jag inte sett sen Göta Lejon sista halvan av 80-talet!

Saknade dock gitarristen Vito Bratta som var riktigt vass i orginaluppsättningen... I låtlistan för dagen saknade jag min favorit All join our hands från Pride-plattan... För ett ögonblick såg jag dammpelaren från scenen brevid (Kreator) då slank det igenom en tanke om jag valt rätt spelning, men va fan, jag tror så! Betyg: PPP

Aerosmith behöver ingen närmare presentation, kvällspressen har dessutom rescenserat giget, bra, tycker jag... Steve Tyler är ju riktigt, riktigt rolig live... Såg dom på Pump-turnén, på Get a grip och nu... ca 10 år mellan varje tillfälle... och om man jämför med Heaven and hell (Black Sabbath med Dio) känner jag mig lika säker på att Aerosmith överlever det inte den andra konstellationen kommer klara av... Betyg på Aerosmith: PPPP. På Heaven and hell är det lika enkelt att sätta betyg, torrt och oinspiererat... Betyget: PP endast på grund av ett lysande låtmaterial...

(Fortsätter senare i en del 2)