Tjong i e-posten och ett av dom trevligare e-posten på några dagar rasslar in... Bandet Terry Bogus (http://www.terrybogus.com) kastar upp en hemsidan... Bandet skapades efter en talangjakt i Holland då bandet under en cover-repetoar vann sin inspelningsmöjlighet... resultatet blev låten Candy smile som skvallrade om att dom kunde mer än att bara själsligt och livslevande tolka Faith no more covers...

Dom lade någon variant av grund för förhoppning på bandet... Nu var det så dax! Efter ett halvårs frånvaro (?) i studion kommer nästa livstecken... Ett för mig efterlängtat alster, en promo, som givetvis skvallrar om att det även ligger ett album runt knuten...

Influenserna ligger givetvis i Pattons färdriktning, Självfallet i Faith no mores anda, men även faktiskt ganska mycket åt Peeping Toms katchiga rock-halvdisco-funkiga ljudbild... Grejen är att detta känns äkta även fast influenserna är så tyliga... Det gör det riktigt svårt att recensera. Men jag ger mig på ett försök...

1. Locked Inledningen fångar snabbt mitt intresse, även fast det inte drar på med den energi jag förväntat fångar den mig med annat. Den stegras till en Faith no more-klassisk tempoväxling samtidigt refrängen tränger undan allt tvivel, tempot finns där. Låten är trots sina ringa 1:58 en klockren öppning av denna lyssning, det känns som den i sitt promoskick är något kortad.

2. Candy smile är både en underhållande och trallvänlig bekantskap. Förhållande till den tidigare inspelningen bandet gjorde för något år sen är denna singelbetonade pastish mer påklistrad av ekon och andra nyare ljudarrangemang. Givetvis fyller det sin funktion på denna promo som en del av en helhet, men personligen tycker jag den förlorar lite i sin rakhet och enkelhet som den tidigare inspelningen vann på. Låten är dock fortfarande av god kommersiell klass.

3. Sospecha de tu Muerte är en transportsträcka i sann Peeping Tom-anda som är ett skönt mellanstick i sitt fristående skick. Strax under minuten och helt klart värd sin tid i lyssning. Kanske är detdetta som gör att kopplingarna till Patton känns mer påtagliga än genuina.

4. One Single Bite Här gör bandet plattans hittills starkaste nummer. En fyllig keyboard, en kaosig bakgrund matar som en pumpande huvudvärk av takter samtidigt som sånginsatsen här känns riktigt skönt varierande. Kanske är produktion och inspelning aningen för snäll i sitt mättade sound, kanske hade den vunnit på att hitta en lite punkigare akt... Samtidigt ger det just den kluvenhet jag finner som intressant hos en låt. Den bygger sin egen väg genom att inte följa logiken i ett ändå tydligt mönster.

5. Quaere Jag vet inte varför tankarna sticker iväg till KSMB:s sångrad "äta, jobba, sova, skita"... men det finns det där matandet som gör att jag gärna lyssnar vidare, det finns en keyboard som luktar Bob hund och det finns en snygg övergång till något som när jag lutar mig bakåt och lyssnar mycket väl kunda ha placerats på sista plattan med Faith... Album of the year. När tankarna glider in på låten Pristina från den skivan känner jag att jag kanske medvetet försöker hitta anledningar att gilla detta mer än jag försöker hitta det egna soundet... kanske är det ett coverbands förbannelse, jag vet inte.

6. Running Home Jag vet inte vad jag ska tycka om denna. Kanske är det så att bandet försöker hitta sin väg och det vore konstigt om man inte ger dom den möjligheten i sin första riktiga sammansatta komposition. Här skalas visserligen en hel del av, en snygg basgång matar ljudbilden, men samtidigt känner jag att låten hittar fel när refrängen kopplas in... Fan, det låter ju amerikansk nu-metal fast i fegare förpackning...

7. Today Is The Day "I got a secret for you" halvväser sångaren till en inledande Nine inch nails-influerad överdistad keyboard. Den typen av sound som With teeth planterade och gjorde till Trent Reznors patent. Låten matar i enträgen takt och gör att sånginsatsen faktiskt göms bakom något jag inte riktigt ser poängen med. Dessa tre minuter känns tyvärr ganska långa.

8. 54321 Det låter som en framtida stadskuliss, en halvfull Kiviks rymd-marknad när låten sakta kryper igång. Refrängen dansar ut med oss på tivolit och ger oss en psykadelisk tur som känns riktigt kul... inte lika bra som rolig, men den hittar in någonstans mellan öronen och kommer definitivt att sitta kvar när tonerna ekat ut... Det tungt distade riffdelen kunde gott fått ett större utrymme i avslutningen och det gör att jag blir lite förbryllad över det alldeles för vanliga problemet många band får vid slutproduktionen... Ingen får ta större utrymme än någon annan... och kanske är det exakt vad producenten upplever och avslutar denna promo med en åskknall som lämnar mig att fascineras över denna, i övrigt alldeles utmärkta avslutning.

För att summera min genomlyssning av denna fria nerladdning av Terry Bogus så lämnar detta band mig säkerligen med ett hål i plånboken då albumet släpps. Om du missar chansen att avsmaka detta band gör du dig själv en gentjänst.

Jag tror visserligen, om riset verkligen behöver tas fram, att bandet har en del att vinna på att hitta en tydligare linje mellan det hårdare som skulle behöva bli aningen råare och mer avskalat och det melodiösa som bandet redan nu behärskar riktigt bra. Betyget blir hut som helst fyra grande galanta P (PPPP) av fem möjliga... för jag kan  definitivt säga att jag gillar det jag hör, men det har ni säkert märkt... lr hur?

:P