lr hur?

Mugabe dundrar på om engelsmännmens ockupation, men frågasätter inte ifall han själv kanske förtrycker sin befolkning... Jag är skeptisk till omräknningar av valresultat och kandidater från endast ett parti... men, men...

Det afrika jag upplevde i Zimbabwe i början av 90-talet var ett land som skulle börja vika ner sig... från att ha rest sig rakryggat och frigjort sig från det tidigare Rhodesia hade denna kustlös stat i södra Afrika gått från sin variant av kommunism till att öppna upp handel och andra omvärdskontakter... Det var ett tillgängligt Zimbabwe jag upplevde! Ett afrika med världens vackraste Victoriafall, kopparöknar och en befolkning som andades hopp...

Med utgångspunkt i Zambia gjorde jag två vistelser i Zimbabwe under olika delar av året... Jag fick uppleva torrperioden och den mer nederbördsrika... Allt omringat av kopparöken följt av små brukade samhällen... Det fanns indikationer från konsulat etc om att man börjat rikta in sig på att återta den mark som fallit i vitas händer... Något som senare under 90-talet pågått och fortsatt än idag...

Man märkte tydligt ett förhårdnat klimat bara mellan de månader som skiljde mina vistelser där... Det frodades någon variant av ilska och förakt, kanske inte från befolkningen men i samhället där i stort...

Detta isolerade landet... ledde till att gränsen mellan vad som var/är Mugabe och Zimbabwe suddats ut... Utan att kunna allt för mycket detaljer om landet och Mugabe verkar det finnas många likheter med den personlighet som Forest Whitaker tolkar känslosamt av Idi Amin i Last king of Scotland... Kanske är det så att historien inte lär oss någonting... Jag vet inte...

Samtidigt ser man hur sydafrika under den tid som passerat inte bara lämnat startblocken, utan även passerat den standard som Zimbabwe hade med utveckling i en helt annan riktning... Kanske beror det på den otroliga draghjälp man haft av Mandela (Han, dvs inte hon)... Jag vet inte... Det är dock enkelt att dra slutsatsen att man med dialog och kommunikation samt med en öppnare inställning till omgivning och egna led kanske kan katalysera sådant som bara är möjligt under mänskliga rättigheter, som bl a yttrandefrihet...

Ändå är det något som lockar i tanken att dom får återerövra det som tagits samtidigt som de regimer som inte går befolkningens ärenden till slut ändå får hitta sin uppgörelse på ett sätt som t ex Rumänien erfor med Ceausescu... Det ger någon form av hopp om att det ändå ytterst finns någon form av påverkan, även fast det då sker i sitt mest extrema skick... Den tanken lämnar inte... och det gör att jag känner mig något illa till mods med att avsluta detta inlägg... Logiskt så det förslår, eftersom allt tar slut förr lr senare... lr hur?

:P