Dinosaurierna är inte döda, om man ska tro min yngsta dotter, alltså... Hon medger att dom inte längre är av kött och blod, men ser dom definitivt  i dom maskiner som finns på byggen runt om i stan...

Pappa! Wow! Dom äter betong och stål...Ser du? Dom har riktigt elaka tänder såna som lejon har... Åhh... Dom har nog stora träd som tndborstar... Pappa, titta! Länghalsar... Titta där borta... Hon pekar långt bort och poängterar att dom sträcker sig högt över taken och hjälper till att bygga staden... Och mycket riktigt... Om man verkligen vill så står dom faktiskt där...

Kanske kräver det sin sjuåring, jag vet inte...

Tyrranosaurusar, smalhalsar till och med Vattnosaurusar som muddrar längs med Klara sjö ner mot Stadsgårdskajen...

Hmmm... Helt plötsligt har dom kategoriserats kring elaka dinosaurier, dom maskiner som river hus för att samtidigt tugga i sig armering och snälla som likt lyftkranar hjälper människan att iordningställa sina bon...

Vi står ett bra tag och bara tittar på rivningarna runt centralstationen... City ska förändras precis som städer på något underligt sätt alltid ändras... Mina tankar hamnar mer på att det vore en otrolig tillgång för denna del av staden att inte bygga upp kvarteren runt Klara, utan att skapa ett torg, en öppen yta ner mot vattnet och Stadshuset samt samtidigt skapa en riktig allé upp mot Karlberg...

Jag känner henne nästan studsa av glädje där hon håller min hand samtidigt som jag överväger om det kanske finns ytor längs med sidorna att skapa mindre byggnader och butiker... Kanske är det min hjärna som tar med mig på mina äventyr där jag står och tittar... drömmer mig bort mot ett Stockholm jag fått påverka...

Hennes reaktion är mer direkt... så rak... så barnslig och samtidigt så förbannat befriad... Jag skulle kunna stå där i all evighet om det inte var så att det fanns något så vuxet som tider att passa...

Detta hände för några dagar sen då jag hade med mig henne på jobbet och hennes ständiga återkommande till denna upplevelse gör att jag ogärna håller den utanför bloggen... och kanske är det så att det ändå finns en hel del att lära av hennes sätt att se på världen, jag tror det...

I hennes värld syns dom, i min värld finns dom, men vi ser inte samma sak... För det måste ju på något jäkla sätt vara så att omgivningen är precis så spännande som man gör den till... lr hur?

:P