Medtagen...
Kategori: Eget svammel
F-n en dag ska jag fly och bosätta mig ovanför molnen Jag ska sätta mig där och bara va. Titta ut över molntäcket under mig och uppskatta det för att det täcker skiten. Allt som ligger där under, likt ett lock eller som mattan jag sopat in allt under. Molnen ska få ligga där som det jävla snötäcke som snart täcker allt och alla. Det ska bedöva allt, allt som varit varmt och blossat upp. Kyla det till oigenkännlighet, och jag vet att jag måste försöka hålla ut när det försöker kväva mig.
Jag måste göra mig stark och lapa i mig energin när jag märker att det faktiskt går att stålsätta sig. Sen ska återvända hem, hem från min utsikt för att åter möta allt som kommit upp till ytan. Ta itu med det som fortfarande går att ta hand om när snötäcket smälter undan och ger plats för nytt solsken. Den dagen kommer först när molnen skingrats, när allt belysts så att man äntligen kan se vad fan man håller på med igen, och tills dess ska jag sakna allt som ligger kvar där under, jag ska hedra det med att fortfarande inte veta hur jag ska göra mig av med skiten när jag står där igen. Men jag ska vara glad om jag får återvända. Glad att hela tiden få bära saknaden inom mig. Glad om jag inte stålsatt mig till oigenkännlighet... för det viktigaste är ju att man över huvudtaget känner! lr hur?
Hmmm... uj, vad långt det blev... vad djupt det blev...
Har smygbloggat en aning på Helgon tidigare... så detta kanske lite flummiga inlägg får ta första frontandet på blogg.se...
:P
