lr hur?

Slayer, In flames Iron maiden och mycket annat... Tinnitus får man bara av ovälkommna ljud... ehe... Men detta var rock'n'roll... jisses vilka gig... och jeeezes, vad jag saknat Hovet som arena...

Children of Bodom har något, men jag har svårt att sätta fingret på vad som gör dom till något extra, kanske är det att det finns där i alla klassiska indigrienser... Bra gitarrer, elak sång, snygga keyboardmattor, Myten...

Mycket bra över lag, men inte fullt ut något som kittlar... Sorry, men kanske är det en alldeles för liten scen, kanske har något gig i Helsinki petats in kvällen innan, och slukat deras fokus... något är det, hur som helst, som gör att det inte stämmer för soumi-samurajerna, denna kväll...

In flames, för dagen med en alldelse lysande avbytare på skitig gitarr, men med mustigt go! Inledden med soundtracket till Nightrider, med tillhörande ljusramp i linjärt dansande rött... Oväntat inslag i valet att spela Egonomics, valåret till ära... Jesters race också oväntad, dock måste jag bekänna att förbands-upplägget på 45 minuter inte längre passar bandet, det känns som att pressa ner en elefantpark i en spjälsäng på nåt sätt...

Slayer pånyttfödda med Lombardo tillbaka för att randa upp trummskinnen. Frentetiskt kämpar dom sig igenom varenda låt med samma frenetiska gnisselsolon och tunga stämmningsbyggande riff... Politiken, religionen, historien, heliga krig, girigheten, alla dess företrädare skulle svärtas ner i Slayers maskineri... Grym scen!

Avslutningen (?) påbörjades med det fantastiska eposet Season in the abyss... och fortsatte med kvällens tuffaste tonnårsdröm; "This is a ballad, our only ballad... It's about dreams... It's about dancing... It's about death!" Kraxade Araya som inledning till Dead skin mask, som han faktiskt gör något lojt, utan att förta sig i refrängerna.

South of heaven funkar fantastiskt, Reign in blood lika så, innan vi slutligen får lägga upp oss i Mengeles våld i Angel of death... Volymen är när kvällen slutar på en sådan nivå att trummorna och bröstbenet sitter ihop... uj!

Krutdurkarna i Iron maiden leker fortfarande, West ends stolthet såg ut att ha riktigt kul i fredags... Spelade nya plattan från start till mål, med oväntat resultat... Denna progressiva platta med nästan bara 8 minuters-spår funkar verkligen bra levande, bästa spår för hela kvällen hittades i "Greater good of gods"...

Från scen utlovar den alltid så levande Bruce Dickinson en spelning med material från sena 80-talet under 2008 och det är med den vetskapen som det faktiskt känns både fräscht och nyskapande att dessa mindre innovativa herrar spelar sitt senaste alster från start till mål...

Och det är precis så där öronbedövande som dom mottas av publiken, precis så där så mycket så att man undrar om det är av lojalitet eller ren sann kärlek som dom hyllas... Jag tror på både och... verkligen!

Dessa herrar vet vad dom håller på med, kommersen känns påtaglig, men inte avgörande... Musiken är ett med oss, musiken levereras till gallopperande basgång och höga tonarter... Bäst symboliserat av extranummret Fear of the dark och The evil that men do... Jag tittar mig runt om på läktaren och ser magi, något hypnotiskt som bara Knutby-pastorer kan förstå (?, ehe... kanske förstår ni poängen i sista raden, anm från redak...) och det är det som avgör...

Det är så förbannat svårt att inte gilla Maiden... lr hur?

:P