Så stog jag där... Öppnade vigelns tårt-cermoni med några ord för dig... M, min vän... Du var så jäkla stolt, så förbannat ståtlig i din frack, fingret hade prytts med ringarna som Du och J valt, hon var vacker som en dröm, och ditt leende, ja, det var fan inte heller från denna jord....

Skrev hastigt ner några ord på ett papper, läste igenom det och satte upp mig på namnlistan över talare... och som ironiker hade jag kunnat staka ut den enkla vägen till några skratt, men jag valde att ta dom varsamma ordens väg...

Med ett nyfunnet målbrott tog jag ton, osäker på det innehåll jag plitat ner, kanske var det för personligt. Vet inte riktigt... Visste inte... Det kunde ha varit lättare att ta det under andra omständigheter än med över 100 ögon bevakande. Det hade iofs inte gjort samma impact då, för det var öppna dörrar att slå in, men orden tog mig frammåt med en gåshud... som gjorde att jag funderade på om det var för djupa rader som skulle levereras.

Den var skriven till båda fast riktad främst till M... Här kommer en återgivning från minnet...

Till min vän!

När vi sågs första gången var jag korthårig och ordningsman... Du var långhårig.
Du blev min bästa vän...
Du blev min livskamarat...
Senare blev Du även min best man...
Det tog inte lång tid innan jag förstod vilken kvalité Du besitter som vän.
Det bevisar, om inte annat, att vi är 4 st från avgångsklassen här idag.
Du, jag, JB och ELA.

Idag är jag den långhårig och Du den korthåriga ordningsmannen, det är Du.
Och hur olika vi än är...
Så är vi samtidigt lika...
Åtminstone i vissa avseenden...
Och det gör att jag vet att vi har en framtid att uppleva tillsammans som vänner.
Det vet jag... och det visar, om inte annat, en dag som denna...
Eftersom jag får vara med att dela den med Dig!

J, han är en väldigt god vän, det vet jag att Du förstår.
Han betyder en hel del för många av oss.
Och därför betyder du, J, också mycket för oss.
Så ta väl hand om honom!

Innan jag blir för sentimental har jag bara en sak till att säga...
Tack, min vän, för att du finns!

Jag glömde förstås att skåla... Jag satte mig bara ner och sakta kom en tilltagande applåd... Några ryggdunk förkunnade att jag påverkat några av grannarna från bordet bakom...

Tror det blev träff... Kanske till och med fullträff... Jag har aldrig fått så många lovord för ett tal, aldrig har jag berört som jag gjorde... Trodde inte på den reaktionen, faktiskt, men servetterna rasslade från bord till öga. Shit! Fan, det kan vara styrka i ord... Åtminstonde kände jag mig som talets motsvarighet till Hulken, grön och skitstark...

Jag darrade iofs med en halvspucken, men högt uttalad, stämma, vilket jag kände påverkade innehållet något negativt, men vad gör det en dag som denna... lr hur?

:P