lr hur?

Iaktagelser från min egna lilla värld!

Samma setlista, men helt skilda världar!

Kategori: Eget svammel

Samma setlista, men helt skilda världar, så kan man lättast summera Iron Maidens spelning på Ullevi i jämförelse med den på Stockholms stadion 10 dagar tidigare!

Solen gassade och efter nån timmas töcknat bakfyllnande så hade saltvattnet på Saltholmarna gjort underverk och jag kände mig fräsch att fronta Iron Maiden för ytterligare ett återseende. Boendet på Hotel Vanilj var somvanligt ett trevligt återseende jag rekommenderar samtliga Göteborgsresenärer.

Man kände att det var laddat då Maiden klev upp på scen, publiken jublade, bandet såg taggade ut och UFO:s Doctor, Doctor som spelats innan trängdes undan av det numera obligatoriska introt Ides of March och klassiska Churchills tal "We shall never surrender!"... Aces High ekade ut. "Rolling, Turning, Diving... Going in again" och man märker att Bruce attackerar betydligt mer i sin sång jämfört med Stockholmsgigget.

Rösten är klockren... För att inte säga fantastisk och rysningarna infinner sig snabbt och jag lyfter förvånat på ögonbrynen då till och med 2 Minutes ger mig riktigt gåshud. Dom gör låtarna så sjukt bra att när Revelation följer som tredje akt ser jag vuxna män stå som fågelholkar och bara gapar med... Dickinsons mästerverk som sägs handla om Aleister Crowley's äventyr och lust för det ockulta är så grym denna kväll att man nog kan ta fasta på vad som jagat honom både ur USA och Italien...

Den engelska union jack vevas frenetiskt av Dickinson under the trooper och man kan enkelt konstatera att denna gigant på metalscenen är i bättre form än någonsin. Splitthopp och scendamp, långt från vad som kan förväntas av en numera femtiotaggare... Efterföljande Wasted years sätts och lyfts högt av Adrian Smiths passion till sitt gitarrspel, han fullkomligt lyser i settet ikväll, hans gurahägda vänner får andra omdömen, Janbick ser ut att ha så jäkla kul och Dave... Ja, han står och njuter... Man kan se det lång väg att denna mästare inte är den som framhäver sig själv, men han ler, med ansikte, med själ och med ett riktigt bra gitarrspel, både i komp och lead. Jag kan enkelt konstatera att jag inte sett dessa killar så här levande och bra någon gång... och settet är inte ens halvvägs...

"The beast" och "Madness" blir på något sätt en välförtjänt och absolut nödvändig återhämtning innan Rime och Powerslave sliter skinnet av oss igen. Det är settets kanske två bäst framförda akter tillsammans med 2 Minutes ikväll... Jag vet inte hur jag ska göra för att kunna kritisera dessa herrar för denna kväll, det är omöjligt. Rime har sådan magi och mellankoli, Powerslave en sådan kraft att Gisa-pyramiderna självmant skulle kunna radats upp med stenblock...

"I don't want to die. I'm a god, why can't I live on?", sjunger Bruce i något som fått eget liv, detta är en sann klassiker,  ett ögonblick som ger mig gåshud, även nu, när jag i efterhand, sitter och författar dessa rader... Att göra rättvisa åt efterföljande Heaven Can wait går inte efter detta mästerverk, många tidningar skriver riktigt att detta är en transportsträcka, men det hade vilken låt som helst varit efter dessa två magnifika epos, Rime och Powerslave, från plattan med samma namn...

Run to the hills skapar en hejdundrandes allsång, fear of the dark likaså innan bandet kliver av efter klassiska Iron Maiden...


Moonchild öppnar settet åter efter att bandet tagit sin paus (kopp te) och mottas kanske inte så bra som den gjordes i Stockholm, The clairvoyant gallopperar iväg i basrytmer och adrenalin och ger tycker jag en skön 80-talsvibb till tillställningen, båda dessa hämtade från klassiska "7th son"-plattan gör att jag glider iväg tankemässigt och gärna hör Infinite dreams och titelspåret, men jag vet att detta band är trotjänare till kontinuiteten och inte varierar settlistor till höger och vänster, men, men...


Avslutande Hallowed be thy name är som väntat en magisk avslutning på en magisk kväll och när jag lallar över von Rosens hemmaplaner är jag lycklig, glad och fan vet vad... Detta är ett ögonblick jag sällan kommer glömma efter alla år med Maiden...

Vad jag anade som trötthet i Stockholm är omvänt energi i Götet och det visar att vi har mer att uppleva från dessa herrar och jag hoppas innerligt att dom inte är så förbannat pretto-korrekta med allt på nya plattan och att dom ser vilken energi dynamiken i deras 80-tal har jmf med dom senare årens långa progressiva låtar, som visserligen är bra, men inte levererar samma knock out som den jag just varit med om... Betyget är enkelt ikväll, det är PPPPP, 5 st glada jävla P och det är jag stolt att dela ut efter alla dessa superlativ... Up the Irons! lr hur?

:P

"This is what you not should do, if a bird shits on you..."

Kategori: Eget svammel

Precis så inledde Bruce Dickinson, Maidens otvetydigt vassaste frontman, låten The rime of the ancient mariner på Long Beach Arena i mitten av 80-talet då den klassiska dubbelplattan Live after death spelades in... Smaka på orden: "This is what you not should do, if a bird shits on you... The rime of the ancient mariner!" Slut ögonen och fundera... Erkänn sen att det passar fin-fint som inledning tillsammans med mitt tidigare inlägg! *L*

Nåja, eposet på nästan en kvart är ett av dom nummer som är kvällens stora behållning... Senast jag såg låten spelas var på Isstadion typ '86 om jag inte har helt fel... Kanske var det '87, minns inte riktigt... Låten sitter riktigt bra även fast Bruce denna gång får kämpa med rösten...

Det var även sista gången jag såg bandet klara av gitarrsolon. Med sina massor av plattor i ryggen har inte bandet tillräckliga resurser tidsmässigt för att klämma in dessa, ibland tidsdödande moment... Däremot stör det mig att den utlovade mitt-tidseran som skulle avhandlats blandas upp med inte mindre än 5 st låtar från Number of the beast, the Trooper och Fear of the dark...

Yes och just det! Låtar som vi hört sisådär skitmånga gånger, visserligen skitbra låtar, men inte förhållande till att det gör att låtar som Somewhere in time, Seventh son, Alexander the great och den fantastiskt underskattade Flash of the blade hamnar utanför settet... Kanske kommer dessa aldrig mer att sättas levande, jag vet inte... synd är det hur som helst!

Det som fascinerar mig är att bandet så kompromisslöst värnar just Sverige, oförglömliga '00-gigget verkar sitta djupt och Bruce manar oss nästan till att jubla fram en snarlik upplevelse som den bandet bjöds när luftballongerna blåste ur sin varma luft samtidigt som hela Stadion skanderade Maiden, Maiden, Maiden... Så pass högt och länge att herrn lungt fick sätta sig och invänta sin tur att prata. För det var ett skådespel att fasineras över som de bjöds på den kvällen...

Genomgående är det gemytligt, det är ingen stor kväll musikaliskt. Vindarna som ligger på mot scen äter upp delar av ljudbilden, Dickinson ställer sig i ledet över krassliga sångare jag bevittnat i år och scenshowen, som uppenbarligen är framtagen för inomhusarenornas shyssta möjligheter till efffekter, gör att det sammantaget landar ett betyg på två starka PP+ som belöning för ett fullgott dagsverke! Dom kommer inte i närheten av den där kvällen '00 jag beskrev, faktiskt...

Med kommentarer som "He got sacked from a jazz-band" och "Everyone should have a lonetic drummer at home" visar Bruce både humor, gott humör och att bandet nått till den punkt att dom är riktigt bekväma med såna här tillställningar...

Alla skrattar, alla är trollbundna, alla är med nästan som i hypnos när 2 minutes to midnights refräng ska sjungas, när Revelation kräver taktfast fokus, när Bruce gör den minsta lilla ambition till att vilja ha publiken med som i Powerslave eller Heaven can wait... Ja, då är man där... För det är det som är Maiden anno 2008, större än någonsin, mäktigare apparat än någonsin... Scenen är grym, pyrot påkostat och långt mer än vad vi fått uppleva senaste turneérna...

När Always look on the bright side of life förkunnar att spelningen är över har Hallowed be thy name klockrent ekat ut, tillsammans med nyheten att bandet håller på med nästa studioalbum och gärna ser oss igen "pretty soon". Stegen mot bilen klaras enkelt av med N (och co), som då det begav sig (i slutet av 80-talet) satt klistrad brevid min Maiden-samling med sin samling... Vi behöver inte säga så mycket, ingen av oss... sommarnanatten för oss hemåt och vi är båda åtminstone en Maiden-spelning rikare... "Inte så pjåkigt" är ju faktiskt ett hyfsat betyg på dom gamla för dom gamla... lr hur?

:P

Götelaborg...

Kategori: Eget svammel

Så anlände ostindienfararen till byhåla... Segel över blå molnprydd himmel, gassande sol och mjukglass. Replikafartyget med namnet Götheborg III, gick visserligen in med motorkraft, men Karolinerna från Norrtelge Compagnie mötte saluten som avfyrades omdord med sin ensamt mullrande kanon. Orkestern spelade, mingel, fullt av folk i hamnområdet, kommers... Ja, det måste på något sätt funnits likheter med hur det var då större skepp anlände...

Då som nu samlades folk av nyfikenhet... och det fanns nyfikenheter att stilla, brorsan, jag och Cass tog oss ombord och fick en upplevelse i repslageri, segelmakeri, hantverk, sjöbris, väl gömd modern teknik och framförallt stämning... För det fanns det i överflöd av, Pentamotorerna som kittlade min båtmekaniska historia lockade föga jämfört med alla detaljer, skeppsklockan, kanonerna, kompasser, sextanter, det gigantiska däck som brorsan varit med att finansiera... allt letade sig in i form av intryck...

Grönan-gigget med Götelaborgarna In flames har jag inte hunnit skriva om och kommer inte att göra mer än att sätta ut mitt betyg PPP och konstatera att Gröna lund var knökfullt, ljudet lågt och settet på tok för kort! Jag kommer definitivt att leta mig till att se dom då dom kommer tillbaka i större och mer egen förpackning!

På något sätt kändes det som jag fick ut så förbannat mycket mer än senaste upplevelsen av Götelaborg, den då Ingvarsson fullkomligt massakrerade blåränderna på Råsunda i helgen... Ja, detta inlägg ska inte pendla mellan insiration och mindre lyckad spenderad tid, för det är ju så att jag har ett till inlägg och klara av, typ nu... lr hur?

:P

Dax för strejk...

Kategori: Eget svammel

Jag måste då säga att busschaffisarna är ett ganska sarjat släkte... Personligen tycker jag att dom har en arbetsmiljö som få kan uppbringa (i negativa ordalag) ändå ska dessa kuskar inte ens få sitta vid förhandlingsbordet och få del av den gigantiska prishöjning som kollektivtrafiken bjudit resterande delen av Storstockholm på...

Det är fan inte bara snålt, det är förbannat trist och föraktningsfullt inte bara mot dessa anställda, utan mot oss som resenärer... Kommersens bakvatten hade det varit lätt att säga, men jag låter andra dra det lasset av skit. Jag tycker nämligen att dessa 1 600 spänn utslaget på 22 månader är för lite för att stanna en hel region...

Vad är det för tjafs? Kanske är jag pucko, men jag ser att priserna stigit bra mycket mer... Soppapriserna oxå visserligen, men inte alls i samma takt som prisökningen... Så är du chaffis har du mitt stöd, även fast jag hellre sett er på väg....

Ta betalt om bolaget tar betalt! Varför är det fulare att avlöna sina anställda än sina aktieägare? Jag vet inte, men man är ju inte raketforskare precis... lr hur?

:P