8 timmar blev det totalt på Grönan igår... Shit! Regnskurar till trots, blev det en annorlunda vilodag från takläggningen... Kidsen var lyckliga... riktigt lyckliga! Åkte dit tillsammans med en polares familj... och mest impad var jag av lille A, knappt 2 år fyllda, som bara gnällde vid ett tillfälle, då var han hungrig med nappen borttappad... I övrigt sken han mer än den sol som vägrade titta fram mer än sporadiskt mellan skyfallen...
Tobbe trollkarl gick hem hos tjejerna med sitt framträdande på Lilla scenen, men mest av allt gick åkattraktionerna hem... hos den yngre, Kärlekstunneln och hos den äldre nya attraktionen Kvasten, som jag själv tyckte var helt OK, ingen "thrill" men en skön åktur, dock lite kort...
Själv hade jag gladeligen sett Stockholm Live som framträdde på Tyrol, men fick självklart hålla det inom mig en dag som denna...
Hur går renoveringen då? Jo, det funkar hyfsat, lite dyrare än vad jag från början tänkt mig, och lite längre tid till allt än vad jag tänkt mig... Fattar inte varför jag inte tillämpar samma tidsregel som jag har på jobbet för att mängda tid... Räkna på vad du tror, sen dubblar man för att täck tid att tänka och tid att hantera allt oförutsett... Ja, dessvärre verkar det funka så... Kanske för att jag är optimist... jag vet inte?
Nu är halva taket på plats hur som helst... ca 50 kvm nylagt från råspont till pappläggning, men oförutsedda kompletteringar i takstolar och takbalkar... bland annat till följd av svartmyror... Dessa små varelser verkar älska takstolar och fackverk i trä... På inte mindre än fyra ställen har jag varit tvingad att ersätta delar av takstolarna, med spikförband och andra jävulskap som föst ska bort och sen ska dit, efter att kompletteringar har gjorts... Dessutom behövdes en hel balk ut över verandan bytas... Resultatet blev dock bra, tid (och till mindre del, ekonomi) till trots...
På måndag fortsätter äventyret med vindskivan för första planhalvan och sen andra halvan, troligtvis finns inte lika mycket skadat tak där... och förhoppningsvis inte heller lika mycket myror... men en sak vet jag redan nu... innan taklagsfest ska Anticimex få komma på besök...
Kvar finns även lite isoleringsjobb, vägg och golv att ta hand om (eftersom jag brutit upp en hel del för att sanera fuktskador) samt en hel del stök med ett innertak som inte är uppfäst korrekt, små utmaningar i sig, men förstorade av att det inte finns el inkopplat ännu... och det är kanske det största jobbet, att komplettera elen så att den går igenom besiktningen för det har dragits en del el utan större krav på uppklammring och fan-vet-jag under åren i kåken där... Så metodiskt ska elen ses över efter att taken (både inner- och yttertak) är på plats...
Målen är inga tvingade men riktlinjer... 1. Innan semsterns slut: Yttertak 2. Innan september: Innertak och takisolering mot tak 3. Innan oktober: Golv- och väggytor, all målning 4. Innan november: El genomgången och förhoppningsvis besiktigad... 5. Innan december: Möblering och inredning
Ja, ja... hur som helst så känns det i kontorsråttan när man får jobba fysiskt ca 10-12 timmar per dag i några dagars tid, men här finns ingen tid för självömkan...Lr hur?
Håller på att renovera en sommarstuga och kommer därför ägna mer tid till takläggning och spikar än denna blogg några dagar framöver... Lovar dock att summera då tid ges... Låter det OK... hahaha... Ni har ju inget val än att acceptera faktum... lr hur?
5 dundrar Aftonbladet och city ut i etern... och jag är till stora delar beredd att hålla med... Saknar både Blackened och Battery, men får så mycket mer... Energin som levereras handlar mer om spelglädje än något annat... Den småtrista syn som levererats senaste åren i form av Hetfields allergi mot gitarrsolon verkar ha ersatts av en nyordning som knappast kan tillskrivas psykologer mer än Kirk Hammet...
Denna otroligt ödmjuka strängbändare har sin livs kväll med sin gitarr, vi får uppleva passionen mellan guran och dess mästare, vi får uppleva Cliff Burton basisternas basist återkrönas, lr åtminstone återfödas i Robert Trujillo under den mäktiga instrumentala Orion... Vi får till och med se Lars Ulrich le under en himmel som gått från blöt till uppklarnande...
Bandet gör en smärre tempohöjning i låtarna, och det ger ömsom vin ömsom vatten jämfört med studioalsternas BPM... Disposable heroes får ytterligare kraft och dimension, vilket gör den till kvällens bästa låt, medans den mäktiga avslutningen i One mest blir grötig i trumljud och överdistade motoriskt monotona riff...
Under några spår i mitten av gigget når bandet sin höjdpunkt med storslagna mästerverk uppradade som på ett pärlband ...And justice for all, Master of puppets och magnifika Fade to black som för kvällen har fått nytt och uppfräshat trumkomp...
Synken är fantastiskt bra rakt genom hela bandet... för om man ska hitta något att gnälla på så är det just att Ulrich, Hammet och Trujillo är så uppspelta, så samspelta och taggade att det blir uppenbara blundrar med Hetfields, visserligen, små spelmissar i bl a låtar som öppningsspåret Creeping death och strängplockningseposet Nothing else matters... Sången känns däremot riktigt bra, även fast han flörtande försöker locka med sig publiken till ytterligare allsång med trevaren att han har lite ont i halsen... så märks egentligen bara att Kirks mic inte verkar fungegera alls, vilket kanske har viss påverkan i några av stötsångspartierna där körandet ska fylla för Hetfield...
5 är hur-som-helst ett betyg som är väldigt logiskt när gamla stötar ska leverera omdömet för ett vått 80-tal i nyrännesans... Personligen har jag inte sett bandet så här bra, men känner att det sammantaget inte heller hade rört mig i ryggen om en stark 4+ utmålats som betyg...
Värt att notera är Metallicas något ödmjukare inställning till T-tröjor än biljettpriser... Priserna är nästan humana (ehe... 280 bagare för en T-tröja) och kvaliten känns 80-tal i många av tröjorna... Kanske är det en slump, kanske är det en väl uttänkt strategi för att klä gatorna i Metallica-tröjor inför kommande släpp... jag vet inte... hur-som-helst så är kommerskänslan långt från den som t ex Iron Maiden mobiliserar där liknande artiklar går för dubbla slanten men till snarlik kvalité... detta är ett faktum som glädjer mig!
Igår leverades en spelglädje som överskuggade perfektionismen och det tyder på att bandet återfått det självförtroende och den självkänsla som sår-lapar-plattan st. Anger lämnade att önska... Det mina vänner ger oss något att med tillförsikt ta sikte på i skivhyllorna när Metallica senare i höst ska dra sitt strå till stacken för att rädda skivindustrin från ytterligare säljras... lr hur?
Ger mig på att plocka loss lite favoriter... Kanske har jag inte tänkt igenom den mer utan låter den subjektiva kreatören i skallen rapa ut låtarna som dom landar på tangentbordet...
1. Disposable Heroes Egentligen överlägset bästa låten i mitt tycke... Fan, dramatik, banbrytande på den tiden det begav sig... progressivitet och trash i lyckad blandning... pärlan på en av dom bästa plattorna som någonsin gjorts... Master of puppets! Har efter ett antal turnéer äntligen etablerat sig i setlistorna... kanske var man före sin tid i uppskattningen av detta alster!
2. Battery Metallica har alltid (åtm historisk, kanske inte på senare år, men ändå...) fått min totala uppmärksamhet i avseende på tid att tillgodogöra sig plattorna... En bidragande orsak till det är deras öppningsspår... Vilka käftsmällar 80-talet bjöd på i dessa alster... Battery kanske är den mest aggressiva öppning bandet lyckats mobilisera, definitivt en av dom bättre låtarna... as well! Textmässigt är det iofs inget underverk, men vem behöver eftertanke när adrenalinet pumpar?
3. Blackened Jizzes! Fläskläppen från denna platta är iofs inte detta öppningsspår, utan vändningen i One (längre ner i listan), men lik förbannat skapar den tillsammmans med avslutande låten Dyers eve (längre ner i listan) en riktigt hård inramning till "vita" plattan (...And justice for all) som är förlåtande för vissa svackor i det sammantagna albumet. Jag tänker på t ex låtar som Eye of the beholder som stereotypt och lite tråkigt ger en tydlig hint om vart bandet senare var på väg, men med detta mästerverk öppnas inte bara en då helt ny platta, utan den visar att det fanns ett Metallica även efter Cliff Burtons tragiska bortgång... Hopp är ordet! Studs är live-upplevelsen!
4. Fight fire with fire Ytterligare ett öppningsspår... Hårt, sluddrigt, men attans så ettrigt letar sig kampen med eld sig in i sinnet... Det var ett nytt Metallica, en ny era för Metallica... Titeln och låten tror jag summerar den kamp mellan droger och band-dynamik som kunde vara så kreativ, men oxå så otroligt destruktiv... Denna platta präglade mig mycket som hårdrockare, mycket tack vare polaren där jag upptäckte Metallica i en soffa, placerad i källaren på ett hus vid Storsvängen... Wow! Kanske hamnar låten här mer på grund av minnen och upplevelse kring låten än av låten själv, men det tror jag är vad musik ibland handlar om...
5. One Detta epos kanske är den mest kompletta låt som någonsin gjorts... Dramatiken... Lyriken... Dert vackra... Det fulaste... Allt i samma låt... Shit! Denna kanske skulle vara högst placerad av alla låtar om det inte var en lista som i detta fall är uppspottad från ryggraden... Logiken och analytikern i mig fullkommligt älskar den här låten... men som sagt, det är inte bara låten det handlar om... Lite kuriosa kring denna låt är att James Hetfield brände sig rejält till den pyroteknik som bandet brukar ladda ur till denna låt, vilket gjorde att man under en längre period lånade in Metal church eminente gitarrist för att kunna fullfölja det korståg bandet genomförde till "Svarta plattan" då bandet gick från att vara opolerade slynglar till att vara av Bob Rock välputsad alkoholiserade kommersiell murbräcka... Timing, nja? Ballt pyro var det hur som helst!
6. Whiplash Energin i denna går inte att ta fel på... Kanske det häftigaste bandet presterat... Med Jason Newstedt på delar av sången tillfördes ytterligare en oväntad och önskad dimension, under många spelningar i slutet av 90-talet tycker jag denna låt räddar bandet från Load/ReLoad-fällan... Luta dig bakåt och lyssna på upptagningen som finns levererad via One-EPn från ca '92 (dvs Live shit... upptagningen) och njut... Nu har Jason lämnat bandet och inför Götet-spelningen var jag orolig att låten skulle tappa den styvnackade energin som Jason tillförde... Så var det visserligen, men långt ifrån så påtagligt! FÖr att gå vidare i onödigt vetande så har Jason just diagnosen Whiplash till följd av för idoget huvudskakande... lr som låten förtäljer i något komprimerat skick... Adrenaline starts to flow ... acting like a maniac... Whiplash! En signaturmelodi för Jason, som då spelade med Floatsam and Jetsam, om jag inte minns fel!
7. Wherever I may roam Skulle kunna skriva att detta oxå, likt One, är en komplett upplevelse som låt, men denna är i sitt utförande mer en lyrisk upplevelse, en mer homogent levererad känsla... och det yttrar sig i att vändningen i denna låt inte är aggresiv, utan mer av progressiv karaktär och ändå utgör låtens stora behållning... "Carved upon my stone... My body lie... but still I roam"... Ja, det är bara att vråla!
8. Dyers eve Det surrar som bålgetingar när järnverket rasslar sig genom högtalarna... Låten i sig behöver inte kommenteras mer än att den som inramning av Justica-plattan är fantastisk... och att det ilskna surr-riffet ligger väldigt nära Disposable heroes behöver ju inte försämra omdömet av mangeln!
9. St. Anger Den sitter så stenhårt... En av få bra låtar från plattan med samma namn... Cool låt, bra text... Videon lyfter helt klart låten ytterligare, inspelad i ett högriskfängelse i staterna... kryddar debatten samtidigt som den blir det ultimata beviset på att bandet frångått sitt tidigare motstånd att göra videos... Detta abdikerar dom iofs från med videon Cliff 'em all och med singeln One sent 80-tal... men det är först med kanske Enter sandman i början av 90-talet det känns tydligt och med denna ögonsten 10 år senare känns helt logiskt och övertygande... Frågan är dock om Ulrich spelar på kakburkar lr trummor (som i videon)?
10. ...And justice for all Ja... till slut blev det, kanske oförtjänt, viss överrrepresentsation av låtar från skivan med samma namn... Tycker om Master of puppet bättre som album, så jag vet inte om det finns någon rättvisa med det, men efter det trumljud som st. Anger visar upp kände jag mig tvingad att hitta hem igen... One var avklarad, kvar finns detta verk som jag bara kommer konstatera att den är värd att drömma sig tillbaka till pojkrumstiden (fan, vad jag tjatar om det i mina inlägg)... Punkt. Bra låt i form av gediget hantverk.... Over and out!
Ikväll kliver bandet upp på scen med live-scenens hätigaste odjur på bas ännu en vända... Från det tama ursinnet i Suicidal till detta bands tämjda kaos... Dom är taggade verkar det som, dom är nytända och har lämnat producenten Bob Rock för att hitta något annat med min favoritproducent Rick Rubin... Ja, jag tror det finns några präktigt imponerande timmar att hålla fokus på ikväll... Jag hoppas verkligen att ni hänger med, för det tänkte jag göra... För visst blir det åka av... lr hur?
I Köphamn hände det... Pearl Jam spelade en ny låt, lr ny och ny... En The Who-låt hur som helst... En riktigt vass låt som faktiskt för tankarna tillbaka till VS-plattan... Låten heter eller kallas för Love Reign O'er Me(Klippet är från Youtube)...
Att dom under samma gig öppnar med Long Road (just det, låten ni alltid undrat varifrån ni känner igen den... Svaret: Dead man walking och Merkin' ball EP:n) gör inte spelningen sämre... Önskar dock att dom vågar köra Life Wasted i nertempoversionen dom bara gluttar under några få sekunder på senaste vaxet... Man blir ju inte mindre glad över att dessutom hitta en schysst ljudupptagning på nätet hellre så håll tillgodo med en fantastisk stund på ca 5 minuter... Pianospelandet kan kanske förbättras i inledningen, men håll ut det kommer belönas... för det är ju så det funkar... lr hur?
Vi startar med att konstatera att jag är Per... Om jag ska beskriva mig själv får det bli enligt följande... Jag är en tokrak social överlevare med nära till skratt och flum-flum. Arbetar helst, eftersom man måste, i gränslandet mellan bygg och IT... Jag trivs med jobb, fritid och familj!
Jag är nyfiken på sånt jag inte förstår eller sådant som logiskt kan förklaras... Jag är far till två underbara tjejer.
Musikälskare i kategorin rock, från opluggat till stenhårt... Fotboll är bäst i blårandigt! En sak till... Stå inte still i leden, stå ut!
