Ja, jag vet inte hur jag ska summera EM... Enlilgt mig gick det efter den förmåga Sverige kan mobilisera... Två bra matcher och en kass, det är väl ungefär vad man kan förvänta sig, sen räckte det inte till mer än att hamna där vi gjorde i gruppen... visst var det små marginaler, men ändå tillräckliga för att avgöra till vår nackdel...
Vad som oroar mig mer är den benhårda tron på en spelmodell... Jag tycker t ex att vi blev helt sönderlästa av ryssarna och att vi hade uppenbara problem med vår "metod" att låsa upp motståndarna... Låt mig förklara...
Defensivt spelade vi sådär hela turneringen... Mot ryssarna var det uppenbart så att man ville spela mellan våra spelares defensiva zoner och löpa genom dessa för att skapa oreda, detta sker varpå backlinjen krymper i sidled, detta ger korridoren som utmärkt kompleementent. Intressant är även att dessa löpningar lockade ner båda defensiva centralt placerade mittfältarna vilket innebär ytterligare bekymmer i uppspelsfasen när vi efter brytning egentligen bara uppmuntras till två uppspelsalternativ, långt på anfallare eller ut mot ytterkanterna. Tjong och bollbrytning rakt i ryssarnas uppspelsstarka mittfält som relativt enkelt äger den nu ganska tomma mittplan. Alternativt så kan man med ytterbackarna högt checkandes äta upp kantspelet....
Tydligast av allt var att rutin inte kan parera bortfallet av kreativitet och mönsterbrytande när det så väl behövs!
Mittfältet fick enligt min mening egentligen inte vara med i EM. Dom fick inget förtroende i uppspelet och med offensiva ytterbackar som anfallsetablering missar vi det som faktiskt gett utdelning många turneringar före denna, skotten från utanför straffområdet, pressen i samma yta som gett finfin utdelning inte minst med Thern/Ingesson/Schwartz/Mjällby för att nämna några...
Tyckte det var lite kul att Ljungbergs avhopp från landslaget summeras i ett brev från honom där han omnämndes som förbundskapten på text-TV... kanske var det just det som Källström inte visste om när han blev utskälld av dito... Felet rättades efter någon timma!
Jag vet inte om detta är något att bry sig om långsiktigt, men jag är övertygad om att jag tillsammans med varenda soff- och läktarsittare utgör en bättre förbundskapten än Lagerbäck... åtminstonde i efterhand... Right! Hahaha... lr hur?
Denna endagars-festival har en line-up som i media kallats för världens bästa av David Grohl (Foo Fighters)... och jag tycker att i sin paketering har man hittat band som verkligen kan kombineras med varandra... och det tilltalar mig... Sahara Hotnights upplevs från utanför området och detta tillsammans med regnet gör att mitt fokus inte ska ge sig in på att betygsätta bandet... Under trädet utanför universitetet kan jag dock konstatera att detta band svänger! Coolt!
Första akten jag riktigt ser blir därför Bandit Unpolugged där radiosurrarna Martin och Peter (tillsammans med en marraccas skakande kille) gör sitt bästa för att roa en oförtjänt liten publik... Jag gillar det dom gör, det är kul att dom dagen till ära även fokuserar på att spela musik från banden åp scenerna idag... Jag tycker det blir extra kul när en polare till dom får hoppa upp och som sista timmarna (?) ogift får hyvla av en visserligen ganska torftig variant på DLK:s troll och häxor... Roligt och betyg PPP ska dom ha!
Jag vet inte vad det är med Mando Diao som jag gillar, men det blir förbannat catchigt i deras McCartney-upptempo... och fan, dom sätter ett bra set rakt i ansiktet på mig! Avslutande Long before rock'n'roll (favvospåret med dessa Bolängebor) är kanske den låt som funkar sämst för dagen, men det drar inte ner betyget på ett gott utfört hantverk! PPP+
Därefter vankas det av för att kika på relikerna Dinosaur JR och i ögonvrån även uppleva det förödmjukande nederlaget Spanien bjöd oss på... Upplevelsen att se dessa grungeinfluerade legender sitter hårdast till Freak Scene och The Wagon. Jag säger Wow och saknar Dala som jag vet skulle gillat detta betydligt mer än mig! Bandet är taggat, vädret och den jättelilla publiken till trots... PPP+
Jeezes, säger jag sen... Hellacopters vill säga adjö... Jag vet inte riktigt varför men vet att jag tycker det är synd... Ljudet är inte riktigt bra... Laddningen från scen är däremot klockren... Extra bonus till besöket av Dregen och till en hitkavalkad som kunde bära dessa herrar betydligt längre än dom fått utdelning för... Jag skakar på huvudet när tankarna glider iväg till de trötta gubbarna på SRF (Judas, Whitesnake, Ratt och poison)... Detta band har mer att ge! Grace of god, gotta get some action och Nickes energi är bäst, att detta är det sista dom gör är skit... Betyget PPP, hade kunnat varit bra mycket bättre med ett bättre ljud.
Något skärrad över Hellacopters ställs vi inför faktumet QOTSA... Queens of the stoneage, som levererar stenballt även fast Josh Homme är krasslig... magsjuk lr nåt... Humöret är skralt men inställningen Rock och vi får upplava den numera sällan utdelade No one knows... Örhängen som Go with the flow och Little sister sitter som en smäck och jag får anstränga mig för att avgöra om det är Dave Grohl lr faktiskt en annan trumpinne bakom det suveräna bankandet... Låtarna från murbräckan Songs for the deaf sitter som fan och Another Love Song är så förbannat bra live att det inte går att stå still... Song for the dead avslutar en riktigt bra spelning i sitt psykogung som säljer mig totalt till ett riktigt högt betyg... PPPP+! Yeah, right!
Hives nya material fungerar, även fast plattan inte sitter som någon självklar lyssnare i varken bil lr hem... Kanske är det något förutsägbart band, hur-som-helst så funkar Pelle Almskrik klockrent och levererar sitt drygballa mellansnack träffsäkert som alltid... Låtarna svänger på och Walk idiot, Main offender, Hate to say I told dominerar settet tillsammans med coolbrutala A.k.a. I.d.i.o.t... Nåja, mer detta rakt levererade upptempo och lite klämcheckt skoj blir det inte, men däremot en helt OK spelning, jag snålar kanske lite när jag bara ger bandet betyget PPP, men det är på något sätt så att dom straffas av att ligga inklämda, mellan Seattleakterna som gjort att jag inte velat missa detta gigg!
Foo fighters är sjukt bra... Jag gick i adrenalinrus till bilen efter gigget, taggad som fan! Dave var på lysande humör, bandet lika så... Lägg till galet bra framförande av Pretenders, Monkey wrench, All my life, Marigold och framför allt avslutande Best of you samt Everlong i någon berg- och dalbaneversion från avskalat solo till benhård avslutning (Mi lajk ölått!)... Jag vet inte vad jag ska säga, plattorna på senare år har bytt lite karaktär, men levererar sina slagdängor trots att hitkänslan inte alltid är lika kompakt på albumen längre... Men fan, detta är fantastiskt, en ny grej av någon som kunde ha satt fast i sin historia (i Nirvana)... Detta är et geni! Bäst för hela sommaren är den akustiska versionen av My hero (Se och njut!)... Någonstans i närheten hör man kanske mina njutningsvrål på inspelningen jag gärna tackar filmaren för (länken), vad som inte syns är min ståpäls och att bandet som helhet enkelt förtjänar det fantastiska betyget PPPPP!
Jag vill avsluta med att ösa tack och beröm till Linda och Klossen, fan ni är guld värda och fattar kanske inte vilken schysst pryl ni gör genom att bjuda mig på en så här tidig födelsedagspresent... efter denna avslutning behövs inga fler kommentarer... lr hur?
Sista dagen... Stormwarrior med Kai Hansen missades till förmån för bad och sol... Satt fanimej i blöt nästan hela förmiddagen, halvt oispirerad av dagens startfält gjorde solen nog mer nytta än lite gamla Helloweenspår...
Apocalyptica blev därför första akten jag lade tid på och jag hade verkligen hoppats på att dom skulle försöka återskapa någon av de spår som innehåller sånginsatser, även fast det är självklart att sångarna som mobiliseras på plattan inte skulle gå att skaka loss till ett gig som detta... Nåja, lite luftcello från delar av publiken roade mig mer än bandet, som visserligen kan det där med att gnugga cello med finsk frenesi, men det är inte min grej..typ... Betyget, vad ska man säga... PP!
Sisun från finnarna fortsatte med galenskap från Eläkeläiset... För det var riktigt roande... Ett gäng som lättast kan förklaras som Finlands motsvarighet till Lars Vegas Trio, fast i hårdrocks-gengren... Skitkul, skumma brejk med översättningar och jepp... Allt serverades på finska... Klassiker som Foo Figheters monkey wrench och mycket annat gav, trots uppenbara brister i att fatta vad fan det var som lockade, högt betyg från mig... PPP+ skitkul, faktiskt!
Ratt var rätt och slätt skit, har alltid varit och kommer alltid vara... Det vänder sig lite i magen när jag tänker på avslutningen på SRF som med Poison går i exakt samma tecken... Varför i hela helvetet har jag plattan Out of the cellar i min hylla? Jag vet fan inte... sen ler jag och kommer ihåg omslaget på vaxet... Jag vet inte om David Coverdale (Whitesnake) håller med mig... men va fan, tonåring och pojkrum, vettu! Betyg P.
Mustasch öppnar bra... Raffe är pretty bra på scen med sin västkustslang och kaxiga approach, detta säger jag även fast han blir både dyng och tjatig på sin Jack Daniels... Detta visar sig bli ett av dom sista giggen som avverkas med denna line-up... För någon dag sen hoppade gitarristen Hannes Hansson av för att kunna ge annat högre prio... Synd för det är en duktig strängbändare, men, men... Betyget blir väl smakande PPP+ Nya singeln Bring me everyone är skitbra live!
Kanske skulle jag ha mäktat mig iväg för att se H.E.A.T, ett svenskt gäng ungdomar med rötterna i Maiden-influerade Trading Fate, men jag vet inte om AOR, som dom nu spelar gör dom bättre även fast det gett dom skivkontrakt...
Festivalen avslutas med riktigt jävla rävgift, Poison... Smädande vackra ballader framförda med övermogna drygheter, falsksång och felspel... Nej, tack... No skinny bop, bop, bop... Betyg pissiga p-... Fan vet inte om jag skulle nyttja bokstäverna tidigare i alfabetet för att kunna återge hur jävla skit det var! Synd på en SRF som i övrigt varit över förväntan! Lr hur?
Morgonstund har guld i mun... In i en igloo och ut ur en sauna, så förkortas tältande på Blekinges slätt... Värmen och solen sitter behårt i spelschemat och lockar oss till bad och strandvistelse istället för Svölk...
Första akten på festivalområdet blir därför Tesla, strax efter lunch... och det är ett band som jag gärna framhåller... Deras karaktäristiska sydstats-sleeze är en förebild, inte bara för band som Cinderella och Guns, utan även för Unplugged-gengren som exponerades stenhårt av MTV när de gjorde Teslas utsökta album Five man acoustic jam till något som skulle planeras på andra band... Några år senare hade Nirvana, Kiss, Alanis Morriset, Pearl Jam, Alice in chains, Korn mfl plöjts igenom konceptet till komersiella succeer som långt överstiger Teslas framgångar i Europa...
Solen och dammet gör att Tesla känns extra trovärdigt, sångarens torra och ibland gälla stämma gör låtar som Signs stor nytta och jag upptäcker att jag sitter och svänger med av bara den till detta. Dagen har startat riktigt bra, betyget blir respektabelt PPPP, kanske i underkant, men ändå en fyra!
Team Cans, med häftiga köreposet Fortuna som avslutning ser jag mer som en ploj och ger mig därför inte in på att recensera... Den i och för sig ganska roande underhållning som kröner nationaldagen ger väl inga wow-vibbar, men fäller in ett ganska kul inslag i dagen...
Från första riff har Ace Frehley hela publiken i sitt grepp! Kommersens Kiss har ersatts av ett triumftåg i spelglädje över hela europa och det är en sprudlande och skitglad Ace som levererar hyllningar till höger och vänster, främst återspeglas Kiss storhetsperiod, men det lyfts även axplock från hans soloplatta i Kiss och på tok för lite från hans alldeles egna karriär med Comets och som solo-räv... Jag saknar visserligen Trouble walking och hans egna version av Hide your heart (som han skrev till Kiss), men i övrigt är han definitift och nosar på toppbetyget med Rock Soldiers, Shock me och Cold gin... Jag har rysningar, retrominnen, jag har skitkul... Jag har väntat på detta sen tidigt 80-tal att se Ace fristående och han levererar... han är inte bara kung, han är ett riktigt ess! Betyget blir fyra starka, PPPP+.
Hanoi Rocks blir en gäspning i gräset jämfört med Ace, kanske hade det varit schysstare att sett Hanoi innan Ace, men det bjuds på en spelordning som slaviskt ska följas... Kanske är jag lite mätt efter Ace magiska timme... betyget blir PP även fast bandet kämpar och verkar ha kul på scen...
Whitesnake är musik som passar riktigt bra i greatest hits-format... Whitesnake passar tydligen riktigt bra i varje Sweden rock-line-up... Men om sanningen ska fram så är dom precis så förutsägbara som man kan förvänta sig... och logiken att gång efter annan ställa upp denna rullator på scen känns nästan förödmjukande... Sången är till en början under all kritik, shit vad skit det låter i vissa partier, men precis som för Judas så sitter sången bättre och bättre under gigget och jag börjar bli lite irriterad på dessa "legender" som tar sig själv på större allvar än dom tar oss åhörare... Betyget blir PP-. Kanske kan vi slippa en vända till av denna tidskapsel som sakta börjar rosta sönder...
Galler och galningar... Ministry avslutar sin karriär med en turné ala avsked... Al Jourgensen är frenetiskt gnuggande på Bush-administrationen och upptempotakterna. Riffen ligger som bombmattor över oss och jag överraskas av två saker... Få klassiker radas upp, det nya materialet dominerar framträdandet och gör det galant. Scenshowen är något som nästan tar publiken i en techno-extas... och jag känner att upploppsadrenalinet får mig att både skrika med och studsa som jag sällan gjort sista 10 åren... Betyget ligger även här och sniffar på femman men jag nöjer mig med PPPP+ för att vi inte får alla klassiker... Kul, stenhårt och helt jävla sjukt bra! Bäst är nog Rio Grande Blood!
Def Leppard avslutar kvällen och jag får möjlighet att samla krafter, för även här är det gamla meriter och smädande ballader som en gång väckte rockmusiken i radio, men som nu bara på sin höjd är just radioskval... Def Leppard är ändå taggade och gör sin kanske bästa spelning jag har sett (5 ggr har jag sett dom)... Betyget blir torrt och gott PP. Spandex och hockeyfrillor till trots så tycker jag att bäst föredatumet ligger nära... Pour som new shit on me... borde ha uppmanats SRF-ledningen... för det börjar smaka kattmat om dessa återkommande SRF-nummer... lr hur?
Festivalen dränktes som vanligt i solsken... Kanske är det så att det är den vecka på året som varit bäst avseende värme och bad dom senaste åren, jag vet inte, men för mig har det definitivt varit så! Musiken då... Kanske är det så att det är få tillfällen det varit så få band som lockat mig, som i årets festival, men onekerligen så hade akterna placerats ut på ett sätt som sysselsatte både kropp och öron att förflytta sig runt på den uppstampade och sönderbrända Blekingestäppen...
Att Sebastian Bach ställde in sin öppning av festivalen gör i mitt tycke inte så förbenat mycket! Att det inte klämdes in på t ex Gibson-scenen senare under dagen däremot förvånar mig... Där hade han kunnat göra mer än på stor scen!
Pain of Salvation öppnar därför hela festivalen och dom gör det bra! För att inte säga riktigt jäkla bra... Visserligen utelämnas Scarsick i settet, men tillsammans med en ca 15 min lång uppvärmning på scen följt av festivalsettet blir knappast någon besviken... Bästa spår i settet är i mitt tycke America, som sitter oväntat bra! Bandet verkar inte ha några problem att kring lunch leverera ett stort stycke komplicerad progg-metal... Så jag njuter!
Några spår in i settet börjar vi (Jag och några polare) frenetiskt ropa efter Disco Queen (kanske det flummigaste som finns på sista plattan) och det dröjer inte länge innan bandet signalerar att om vi tålamodigt väntar ska vi bli nöjda! Så när sista spåret ekar ut är det givetvis denna dänga som pumpar igång både glädje och hopp! Pain of Salvation ska ha ett mycket gott betyg för spelningen och kan stoltsera med att radda upp PPPP, 4 st P (av 5 möjliga)!
Någon timma senare kliver danska Volbeat upp på scen och fortsätter att förvåna mig positivt, denna Johnny Cash-influerade upptemporock i bästa Mustasch-anda gör mig glad... Trummisen är fantastiskt duktig, för att inte säga bättre än bandet och gengren i övrigt och det lyfter allt! Sången kunda haft lite mer tryck, men på det hela taget går jag därifrån med vetskapen att det inte bara är radiodängor som kan levereras av detta fynd... en CD-platta ska inhandlas... Betyg PPP+, denna scen (Zeppelin) har verkligen börjat leverera... Skål!
Sonic Syndicate, Sveriges kanske hippaste (ehe) metallleverans för tillfället levererar inte riktigt efter mina förväntningar, växelsången sitter volymmässigt fel, instrumenten ligger även de i vad jag tycker konstiga "nivåer"... Kanske är det för att jag slagit mig ner i gräset och att ljudet inte "når" mig rätt, kanske beror det på att jag är lite halvlullig... Hur som helst så får jag inte samma känsla som i de tidigare setten som levererats på Zeppelin-scenen och jag går ifrån men en skum magkänsla om att det endast var radiodängorna som kunde levereras ordentligt av detta band, tunnsått med andra ord... Visst är det så att tiden talar för detta band... Ambitiösa och ständigt på turné jagar de sitt stora genombrott och det kommer dom att få... Idag får dom bara betyget PP av mig...
Jag når scenen något spår innan "Into the pit" dunkas ut av Testament, det är ett trashepos utan desslike och från min position i ölkön innan mäker jag att bandet och Chuck tagit ett kommando över publiken... Dessvärre håller sig inte greppet riktigt i sig när de nyare spåren levereras, och även fast det är en riktigt bra platta verkar publiken etsat sig fast i gamla Practice what you preach-eran och på något sätt känns det som Testament inte får komma vidare... Kanske är detta något som gör att bandet just valt att spela på SRF, kanske är det den förbannelse som vilar över festivalen och dess besökare... Jag vet inte, men frammåt bandets slutnummer känner jag att det inte blivit mer än en just OK spelning och en schysst dag på jobbet för bandet och det gör att dom omöjligt kan få mer än betyget PPP... och jag vill påstå att det är i underkant, även fast trycket längst fram skvallrar om annat!
Disturbed kändes på förhand som spännande, men en bit in i settet går jag därifrån för att sätta mig under en tältduk och lyssna vidare med ett glas malt... och det känns som det mer just stör mig än tillför något... Ölen är kall och Disturbed inte ens ljummet... Faktiskt så känns det så förbannat synd för jag hade högre förväntningar på bandet och tycker att sångaren i sig är "pretty great" även fast det bakas ut med kavel till något enformigt i Disturbs framträdande för dagen... Betyget blir ringa P+ och hade det regnat, ja då vetefan om jag inte fått letat efter små bokstäver på tangentbordet att sätta betyg med...
At the gates är däremot taggade till tänderna, bröderna Björler, tillvardags hemma i The Haunted likaså... Det här är wow! Den torra stäppen dammar som aldrig tidigare av den publik som i åratal törstat efter en återförening... Och dom blir knappast besvikna, det är ett elakt set i sann gbg-anda som levereras... Där det på något sätt startade för stans numera väletablerade rock-scen... Kanske är detta det argaste som levererats under dagen och adrenalinet infinner sig inom mig, studs i benen och högt hållna händer... "Kingdom Gone" är dagens vassaste och är ett av spåren som mäktigt avslutar settet... Döds när den är som trashigast! Frenetiska dubbelkaggar och raspigt growl... Yohooo! Betyget är givet! PPPP...
En helikopter flaxar in lågt över området och skvallrar om att det är Judas Priest har anlänt till festivalområdet... Några minuter till settet byggs förväntningarna upp, det är så riktiga stjärnor gör entré och det är inte utan att dra på smilbanden jag tänker på hur Mötleys entré med helikopter på någon festival i staterna beskrivs i den alldeles utmärkta boken "The dirt"... Musikaliskt vet jag exakt vad jag kommer att få, en Halford som nyttjar första spåren till att stabilisera rösten (Sjunga upp?) samt ett set i sann greatest hit-anda... och detta "stora hits"-set klyvs i två delar av två spår från den analkande Nostradamus-plattan, och dessa spår får måttligt beröm i tidningarna, men ska efter mitt tycke få mer än så... En mäktig ballad och en bly-tung kreation i bästa Candlemass-inspiration... Betyget är PPP tycker jag att dom förtjänar... varken mer lr mindre, men tilläggas bör att Rob på scen är häftig, hälten man och hälften maskin, krökt rygg och nästan stelt krypande är han en legend... ja, varför inte klycha till det riktigt och kalla honom, metall gud... fånigt, javisst, men så sant... lr hur?
Vi startar med att konstatera att jag är Per... Om jag ska beskriva mig själv får det bli enligt följande... Jag är en tokrak social överlevare med nära till skratt och flum-flum. Arbetar helst, eftersom man måste, i gränslandet mellan bygg och IT... Jag trivs med jobb, fritid och familj!
Jag är nyfiken på sånt jag inte förstår eller sådant som logiskt kan förklaras... Jag är far till två underbara tjejer.
Musikälskare i kategorin rock, från opluggat till stenhårt... Fotboll är bäst i blårandigt! En sak till... Stå inte still i leden, stå ut!
