Retroaktivt, en bild...
Kategori: Eget svammel
:P
:P
:P
23 september, lägg det datumet på minnet...
Kategori: Eget svammel
Nya singeln, The Fixer är helt i sin ordning... Intrycket några lyssningar in är att det osar Yellow Ledbetter, det vill säga pre-Ten om alstret och det lovar ju gott!
Dessvärre vill inte bandet hitta till Sverige på deras fem spelningar korta europa-turné denna sensommar... Jag ska verkligen försöka hitta till O2 eller Manchester... men fan att det ska gå så jävla massor av år mellan man får ta del av detta fantastiska live-band...
Det blidde ett klipp av senaste singeln från youtube istället men widgeten hittar ni alla på http://www.pearljam.com/, lr hur?
:P
Tänkte skryta lite...
Kategori: Eget svammel
:P
Glad som choklad...
Kategori: Eget svammel
:P
Växtvärk för festival-Sverige?
Kategori: Eget svammel
Jag tror fler festivaler vandrar just den vägen framöver, senaste åren har festivalerna duggat som spön i backen och jag vet ärligt talat inte om det finns ett sådant sug efter festivaler att man kan ge sig av var och varannan helg för att smaska Langos och dricka Kir i varje buske runt om i landet...
Jag tror vi ser många "dagsländor" bland festivalerna, festivaler som skiner till, blommar ut, festivaler som kommer profitera på en huvudakt per dag utblandat med mindre attraktioner, kanske ger det den musikintresserade möjligheten att upptäcka nytt då det förhoppningsvis ger en liten uppsving för demo-scener etc där oetablerade förmågor hittar ut...
Jag tror dessvärre att detta är början på något annat...
Jag ser redan nu hur paket av band åker runt på vägarna likt Kiviks marknad... Jag ser framför mig att detta är starten på något helt nytt...
Media-mogulernas marknad ryter till och likt Mordors portar slår igen, stängs artisterna in i dessa paket som delas ut till "rätt" pris till festivaler som även de mer lr mindre ägs av dessa stora drakar (bolag). Deras "stall" är på ett cirkuståg som renderar marknadskontroll med produktplaceringar och precis allt det där som gör att det blir mer industri än en levande konstform...
Det ger en likriktning, en riktning mot "mainstream" som jag verkligen hoppas att dom etablerade festivalerna kan stå emot... Jag tänker på det som Sweden Rock Festival skapat, även fast dessa kan upplevas som lite halvloja i bokningarna sen några år tillbaka... Jag tänker på Ruis Rock och andra "gamla" festivaler som byggt upp exakt det som raserades med Hultsfreds fall.
Jag tycker det är speciellt illa för en bygd som Hultsfred, riktigt olyckligt faktiskt... Kanske skulle man överlevt med samma grepp som Sweden Rock Festival tog, dvs att kanske inte rikta in sig på ännu större och ännu större format vad gäller artister, i detta exempel har man däremot byggt upp en stämmning, en fungerande apparat, ett sug runt att få dela med sig av den innerligt goda stämmning som festivalen bjuder på....
Men anledningen till att det är illa är att man är en liten ort med ont om arbetstillfällen där regressionen kan jämföras med många andra småorter runt om i landet, jag vet inte heller riktigt om jag gillar stadsfestivaler, Storsjöyran har iofs alltid gett mig goa vibbar, Peace and Love var helt OK i sitt format, men jag vet inte...
Att sitta trettio meter från en krog, lr bankomat, lr busshållplats och surra i en tältöppning kan aldrig bli samma sak som att göra motsvarande i en likartad situation placerad utanför allt på en mer lr mindre öde åkerslätt! ...det blir inte samma sak, det blir inte samma feeling... never ever! Sen finns det en konflikt för stadsfesterna mellan festivalens ganska högljudda och tyvärr piss-doftande format och de boende på orten... Det var vad jag förstått en starkt bidragande orsak till att Vattenfestivalen dog ut.
Ja, ja... Det är inte så att jag vill påstå att det var bättre förr, men det är kanske så att stadsfestivalerna lämpar sig mer mot en penningstarkare äldre målgrupp nuförtiden, det känns verkligen så... Det är kanske även så att det ökade utbudet av festivaler är en konsekvens av att artisterna måste ut på vägarna för att kompensera en sviktande CD-marknad, jag vet inte...
Det känns hur-som-helst som det är på tok för många festivaler förhållande till kvaliten i det som erbjuds, kanske är det bara en reaktion på att jag inte har förutsättningarna att hajka runt på alla upptåg med mina närmaste eftersom de sprids vind för våg till olika festivaler, kanske är det bara ytterligare ett tecken på att jag börjar bli äldre... För det är ju ett faktum oavsett när man ser över situationen... att med åldern kommer även en ny form av beslutsamhet... På lr av, lixom... lr hur?
:P
En duktig rackare till basist har klivit av...
Kategori: Eget svammel
Med sin bas rullade låtarna schysst genom sina trevande minuter... Vi är många som kommer sakna dig och din bas... lr hur?
:P
Kastar in ett uppletat klipp från en spelning jag var på... Håll till godo Talisman - I'll Be Waiting från Sweden Rock Festival 2003!
En vecka in i semestern...
Kategori: Eget svammel
Jag känner att jag har en bit att landa denna semester. Jag känner mig mer lr mindre stressad och vet inte riktigt varför... lr snarare så vet jag varför, men det är summan av massor att göra, tror jag... Sådana måsten som bara äter kraft utan att man gör lr gjort något åt det... Kanske är det dax att börja bocka av några av dessa...
Låt mig börja med sånt som går att bocka av med enkla medel, jag tänker på morsans nya hightech-gardiner som är så svåra att få upp att det resulterar i inställelseplikt... Farsans pappersexersis som är så förbannat avig att det är mitt ansvar, inte hans...
Arbetet som hade sitt klimax intensitetsmässigt runt halvåret växlades av en informatoinskampanj med betydligt lugnare tempo, trevligt, stimulerande och roligt, men funkade sådär halvdant då det lämnade arbetsuppgifter på hög inför sommaren... Fick för nån dag sen besked att jag ska föredra på en konferens i Grekland i höst/vinter, det är kul, för att inte säga skitkul, men mina nerslag i e-postlådan påvisar samtidigt att jag inte släppt arbetet ännu, en vecka in i ledigheten...
Kanske ska jag skita helt i e-postlådan tills dess att semesterkänslan infrias!
Listan kan givetvis göras längre, betydligt längre det konstiga är att väldigt lite är något som jag bidrar med själv, till mig själv... Till mina måsten...
Där måste jag fan bli bättre!
Inte känna att alla andra går före, inte känna att deras måsten är viktiga på samma sätt, men det är så man funkar som urdjur och kunskapen att man funkar så är viktig, för att kunna dra ut åt något håll därifrån är vad jag kan göra, även fast det känns som en förutsättning, typ en bojsten...
På ytan kan man dra iväg lite, men man vet lixom var man hör hemma... kanske är det ett större projekt att flytta bojstenen och kanske är det där man ska börja... lr hur?
:P
Några ord i efterhand om Chris Cornell på Peace & Love 2009-06-27
Kategori: Eget svammel
Kanske är det på grund av att musikkritikerna vill återskapa det som varit och att det inte är tillräckligt fint att flörta med poppen... Jag vet inte! Det var hur-som-helst ett fantastiskt bra set i mina ögon. Att han klarade av Hungerstrike är för mig den resa nostalgiskt jag behöver och kryddar man med Spoonman, Rusty cage och Black hole sun är det mer än OK... Från Audioslave levereras även lite tung-gung i form av Cochie och Show Me How To Live... Saknas för kvällen gör dock Like a stone! Ytterligare minus för att inget av spåren på Euphoria morning lyckades ta sig in i set-listan...
Jag tror mig ha accepterat att han är på en musikalisk resa och vill pröva vingarna vilket gör att jag är nyfiken på vad han hittar på... Inte helt orättvist kan delar av soundet på nya plattan jämföras med Mike Pattons Peeping Tom, men detta är ett tydligt mer kommersiellt sound som anspelar Darren Hayes (Savage garden) mer än det progressiva experiment Peeping Tom utgör... Kanske är det trummorna och den ibland kuvade rockanspelan som gör att jag jämför det så...
Som sagt Darren Hayes kanske är den riktiga jämförelsen...
Åter till settet, bästa spår är redan nämnda Hungerstrike... Detta epos från hyllningsplattan (Temple of the dog) till Mother love bone fick riktigt gott sällskap av en mer påtaglig hyllning till Michael Jackson, som gick bort kvällen innan. Låten är givetvis Billie Jean som spelades levande första gången i Stockholm med Chris Cornell för några år sen på en tajt klubbspelning på O-baren... Kvällens tolkning är än mer nedstämd... Vacker
Den nya låten Scream, med samma titel som det senaste albumet går inte heller av för hackor, den är stor och episk samt ger ett otroligt utrymme för Cornell att glänsa i... För det är just glänsa som Chris Cornell gör denna dag... ca 30 grader i solen och en Chris i toppform, han är spänstig, vältränad och stämbanden lyder exakt i den riktning han vill gå...
Betyget är goda PPPP för det ska han verkligen ha, han arbetar kopiöst på att leverera perfekt idag och når högt, sen är det är ju även en rätt så pretty snygg kille (hahaha...), så betyget borde stå oemotsagt oavsett vad några sk musikkritiker tycker... Subjektiv journalistik är ju ändå ganska roande och musiksmak får ju variera... lr hur?
:P
Thåström - Långholmen 2009-07-03
Kategori: Eget svammel
Stockholm ligger förnämligt varmt och kvalmigt i solen idag... En promenad med kollegor går från Mosebackes stillastående luft för att hitta en servering där mat och dryck kan omsättas i välmående. Högtryckets kulmen. Det verkar som varje steg kräver sitt pris i svett. Morgonens regn har medfört att luftfuktigheten är riktigt hög. Katarinahissen släpper av oss vid sin fot. Stegen riktas mot Skeppsbron samtidigt som himlen släpper ifrån sig en serie blixtrar som går ner i riktning Östermalm och bortåt. Till slut hamnar vi i skuggan på Pontus by the sea. Mat i och ut i solen igen... P sammanstrålar och slår sig ner för en kall i det Stockholm som sommrigt fläker ut sig mot skärgården på det sättet bara denna stad kan... I love it!
Möter syster och T på en brygg-servering under Liljeholmsbron efter ett välförtjänt tack och hej till kollegorna. Syrran och T har suttit där ett tag och nästan oundvikligt hamnat i diskussion med andra sommarglada sinnen... Jag och P ansluter och slår oss ner någon decimeter ovanför vattenytan och man tänker: Sämre än så här borde faktiskt ingen ha det!
Insläppet på Långholmen är under all kritik, en entré två - tre biljettryckare på x antal tusen pers... Nog om det, in kom vi något otåliga och möts av Wadlings version av Radioheads fantastiska Creep... Det ryser till lite men ger inte alls mer för sinnet än vad en melankolisk trubadur ska kunna leverera. Jag måste ändå tillstå att jag nyfiket ska slå upp hans alster på Spotify för att "kolla läget"... Sammantaget såg jag dock för lite av settet för att ge mig in på ett betyg men intuitionen säger runt PP+...
Anna Ternheim fortsätter i samma melankoliska inriktning, fast med hennes vackra stämma blir det mer moll. Glädje och energi väger dock upp allt detta vilket skapar de ytterligheter som utgör Annas musikaliska spelplan... Hon är fascinerande och utnyttjar detta till max. Detta är en artist som med fyra-fem vax i ryggen ytterligare kommer kunna ställa sig upp på egna ben för konsertpublik liknande gamla stofiler som Lundell och Thåström... Här finns potential och en kontrollerad krutdurk i dynamik! Sittandes i gräset ges det dock stor underhållning och utrymme för både fejkade trumslag och halvnykter allsång... PPP+
Man märker att den tryckande atmosfären tilltar ytterligare av att Thåström äntrar scen... Åskan dånar samtidigt som Långt långt borta, Alla vill till himmelen och ett antal örhängen avklaras på ett fantastiskt sätt innan konserten nästan maniskt höjer sig ytterligare...
Fan, fan, fan blir rent ut sagt magisk i det rollspel jag hittar med en vacker donna brevid. Hennes leende strålar och ögonen skrattar, sjungandes på bästa ABBA-framför-spegeln-manér förändras det som på albumet Skebokvarnsvägen är sorgset och nerstämt till något som är direkt glatt och lekfullt levande... Ett rungande Wow och kittlande as-well!
Kanske var det bara en hägring, hur-som-helst minnesvärt!
Bästa låt ikväll konkurrerar med ovan nämnda Fan, fan, fan... Die mauer är rätt igenom fenominal och det glesa regnet sätter ytterligare touch på tillställningen... Denna låt ger tjong i kolan både vad gäller text, arrangemang och enkelhet, den går lixom inte att ducka för... En vacker död stad pumpar verkligen ut adrenalin till en studsande damp-nöjd publik.
Ändå står en oväntad låt ut mest i detta set... The haters handlar om det första bandet han spelade i, Långholmengigget way-back (som ska ha varit 30 år sen) skedde givetvis under andra förutsättningar, men låten blir en intim historia som utan att vara nostalgisk, utan vemod ingjuter mod i alla musikintresserade... Allt är möjligt! The haters som på singel gjorts i en lite rockigare tappning än på plattan (Skebokvarnsvägen) görs denna kväll med sådan energi och inlevelse att man kan anta att de år som passerat sen Thåström spelade på Långholmen sist mer lr mindre måste gjort sig påminda...
Detta blir klimax! Konserten klaras därefter ut med några spår till och sammantaget känns det som settet är alldeles för kort förhållande till den resväska av örhängen han har i bagaget...
Kanske är det så att det alltid känns så när man har en riktigt bra konsert-kväll... jag vet inte?
Betyget är ändå inte till för att snåla med och det blir hela PPPP+. På sitt sätt lika bra som Faith no More eftersom dessa två (Maiden inräknat) svarat för fler timmar i högtalare och hörlurar än jag pendlat till jobbet genom åren (vilket är pretty många). Inte helt sällan har dessa timmar och mil varit i just dessas sällskap vilket bidragit till något jag gärna tar med mig framåt i livet... Kanske är även musik just bara minnesvärda hägringar, som för mig tillför en glädje jag varje dag i veckan anser är synd att avstå!
Vilket tjat det blev... Nu återstår väntan på ytterligare fägring... lr hur?
:P
