Ace "Spaceman" Frehley ger inte publiken mycket... 1:45 minuters väntan efter givna 21:00 kliver han upp på scen trött... Ljudet kasst, sången inte uppvärmd... Jag skakar lite på huvudet och inte ens öppnande Rocket Ride och Parasite tycks kunna sätta mig i eld och lågor!

Det känns tamt och omotiverat... den känsla som egentligen är allt för en artist som Ace verkar inte heller infinna sig... Först när odödliga Rock soldiers (biografi om Ace själv, skriven av Chip Taylor) håller på att spåra ut i ett falsarium av skitsång och otakt händer det något... Publiken sjunger plikttroget med innan låten drar igång på nytt och kanske var det något som hände i de blickar bandet utväxlade med varandra för efter det verkar bandet rycka upp sig...

Rock soldiers är kanske en av de bästa biografiska låtar som gjorts och det svider därför att den inte genomförs med bättre precition!

Spelningen artar sig därefter och Kissdängorna ger pojkdrömmaren vad jag vill ha! Bästa låt är kanske New York Groove, Rip it out och Cold gin... Inte helt oväntat, men speeding back to my baby funkar även den... Saknar guldkornet A Little Below the Angels från nya plattan, men får en helt OK version av Sister från samma album! Med en keyboard hade jag även listat gamla Frehley's comet-dängor, för dessa var för få... Inte ens Into the night... Jaja!

Kändistätt värre med bl a Nicke Andersson, Dregen, Conny Bloom och stenhårde Andy McCoy... Men största stjärnan för kvällen är faktiskt Ace trummis som förutom ett klockrent trumspel bjuder på en sånginsats som heter duga där alla Paul Stanleys höga toner sitter som gjutna...

Betyget är ungefär första halvan skit och andra magisk och ger inte mer än PP (av 5 möjliga)... Och jag körs hem av Dala genom natten och föundras över att denna ikon inte kan motivera större spelglädje två spelningar in på europa-turnén. Skumt... lr hur?

:P