Man trampar i gamla fotspår. Dom är mer lr mindre översnöade. Det låter kanske svart, men det är inte så jag menar... men att hitta en annan väg tycks vara förbannat, för jobbigt. Hela tiden när man ställs inför valet att pulsa och bryta genom oplogad mark alternativt välja avtrycken man känner igen, hamnar man i det enkla kollektiva valet... Hmm, Vad fan beror det på? Även om man ser fotspåren, tycker sig minnas var dom leder, fyllda av varningens tecken så följer man med. Patetiskt. Finns dom bara för att visa vägen och därmed sudda ut alternativen?

Att traska där är igenkänning. På något sätt enkelt och bekvämt. Säkert. Det finns på något sätt trygghet i att någon tidigare tagit sig fram där. Minsta motståndets lag, typ... Det är precis som om bekvämlighetszonens egna ludd-tofflor har målat ut spåret... Kanske är det för enkelt. Jag vet inte, men det känns för förutsägbart. Bara en riktning. En utstakad väg... Enda valet lixsom...

Vem leder vem? Är det bara att följa med? Eller snarare... följa efter? Just nu vill jag inte se fotspår. Inte höra ett ord om vart jag ska och inte ska... Hjärnan blir snömodd... och det är där, tror jag, som man instiktivt börjar letar efter dom tydligaste spåren istället  för att bestämma var man själv vill... Jag hatar inte snö, inte heller om någon vill hjälpa mig igenom modden. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det, men jag är gärna mer drivande i valet av väg... Kanske känner man sig friare, självstandigare... ehe... mer vuxen *L* lr nåt? 

Att dela vägen tillsammans med någon är fantastiskt, men det är inte vad jag försöker ta upp här i mina tankebanor... mer känslan av att olustigt hamna bakom i sina vägval i livet. Ledsagad är inte rätt men tanken slår mig att man kan se det jag skriver som så, hur-som-helst försöker jag beskriva när man hamnar efter i fotspårens riktning... Hit eller Dit... Jaja...

Hur-som-helst så vill jag inte se plogade vägar eller gångar som skvallrar om var de skymda fotspåren når. Jag vill hitta mitt egna mål och sen rita ut vägen... för att vara övertydlig inte nödvändigtvis själv, men medverka eller ta ansvar för mitt val och vägen dit... se diket, välj att hoppa över det alternativt fortsätta... av vägen bara, utan krav eller idé om riktning lallande i sin egna lilla värld... Kanske gå tillbax om det blir knas...

Jag försöker välja egna vägar, men fastnar oftast i att följa andras... Jag försöker ändå sätta ut mitt eget spår och ibland lyckas jag ganska bra... Ändå känns det som samma jävla fotspår, förutsägbart så man själv blir sin egen antagonist... Vad gör man när man märker att det är sina egna fotspår man följer när man tagit av vägen?

Går jag i cirklar?

Kanske ska man bara luta sig bakåt och åka med. Jag vet inte... Funderar över om jag kanske tänker för mycket... Ler och tittar ut i snörusket som spelar revy mellan husknut och gatlyktor ute på parkeringen... Skakar på huvudet åt min längtan efter våren...

Jag höjer stereon eftersom jag inte har någon att störa... Kanske är det bara enklast att sitta kvar under täcket och lyssna på Imperiets verklighetsepos Jag är en idiot! (Inspirerad av en bekant...) Njuter... Tänker på att det kanske är så det är att vara farsa varannan vecka... Hel och halv, typ! Man vet inte var man ska och inte riktigt var man vill... Men man har tid att fundera och jag vet att det ordnar sig... irriterande/skönt nog är det faktiskt så... och jag har det ganska pretty bra, så va fan...

Jag puffar till kudden, läser inlägget och känner mig ganska... störd! *L* Det är en schysst signal att allt ändå är som det brukar... lr hur?

:P